Slapparmånaden

En ytterliggare lärdom från den här resan är att blogga iallafall inte är något som jag ska ägna mig åt. Det är fan lättare att sätta sig och plugga till en tenta. Jag känner sympati med Leif GW Persson som enligt Sigge Eklunds utsago skulle starta en blogg och Sigge tippsade att det tar kanske 20 minuter nu och då. Veckan därpå ringde visst en rasande Leif upp Sigge och meddelade att 20 minuter var en tidsoptimistisk uppskattning och att all hans vakna tid hade varit en bättre gissning.

De sista veckorna av resan är verkligen ämnade enbart åt att slappa. Det är ju bra förutom att i mitt huvud har begreppet slappa den paradoxala betydelsen att ha hur mycket tid som helst att göra det man vill med. Paradoxalt eftersom så fort man börjar göra allt detta man tänkt sig så äts ju det obegränsade tidsförrådet upp och blir till slut precis lika begränsat som det är när man inte slappar. Därmed klarar jag utan vidare att stressa och sura ihop när det inte blir som det ska, fast att det enda jag gör är att slappa. Lincon sade visst
“Folks are usually about as happy as they make their minds up to be.”

Lyckligtvis förflyter de flesta dagar utan missöden som sabbar mina slapparaktiviteter. Det handlar om saker som att göra en fruktsmoothie till frukost (vad kallade man hackad och mosad frukt innan Mat-Tina presenterade smoothien för det svenska folket), att pyssla lite med barnen på förmiddagen och inte försumma Einars skrivläxa, att klämma in lite simskola under badpasset, att komma ihåg att prata isländska med barnen och spela ljudsagorna "Stúfur" eller "Þrír litlir grísir" på paddan, att få en stund här och där åt mig själv att läsa min bok (en lättsam kioskvältare om aposteln Paulus) och inte minnst att få skriva några rader kod på något evighetsprojekt som jag släpat med mig hit. Jag läser föregående mening och tänker att det måste ju falla på någons lott att vara sämst i världen på att slappa.

Schack med barnen kvalar som godkänd slapparaktivitet.

Malaysia Thailand
Något jag är betydligt bättre på är att hålla alla dörrar öppna. Om man är en sådan person som inte kollar upp när monsunen inträffar dit man ska åka, så är det praktiskt att reflexmässigt boka ombokningsbart boende. Någon vecka innan vi lämnade Australien avslöjade min väderapp följande utsikter för Pahang, varpå jag klickade cancel på allt boende i Malaysia och letade upp ett tokbilligt flyg för streckan Singapore-Krabi istället (med AirAsia som kraschat ett par veckor tidigare, förlåt att jag inte sa något mamma men nu är det över och det gick ju bra).

Pahang - Krabi: 0-1.

Förutom bättre väderlek hade destinationsändringen dessutom den mycket trevliga bieffekten att vi kunde möta upp och hänga med våra polare Fredrik och Mickan och Valdemar, 2 år, på Bang Tau beach i Phuket i några dagar. Ett välkommet avbrott i kampen att föra en slappartillvaro. Fredrik har många goda sidor, och två av dessa är hängivet fiskeintresse och utmärkt känsla för researrangemang, så jag hann knappt klicka send för att meddela att vi kommer förrän han hade bokat en romantisk heldagstur med havsfiske för två.

Den stora fiskedagen inleddes strax före sju med en tallrik stulen buffetfrukost från Fredriks hotell. Sedan väntade en timmes biltur till öns sydspets med stopp för att plocka upp ytterligare sex fiskeentusiaster. Gud skapade västkustamerikaner för att sätta stämningen. Sist ombord var en 60-årig snubbe från Kalifornien tillsammans med sin 20-åriga fiskekamrat som vi först antog att var hans dotter. Samtidigt som han klev in i bilen riktade han frågan till de morgontrötta passagerarna: "Is this one going for the big fish? Just wanna make sure I'm on the right bus." åtföljt av ett självsäkert skratt.

Våra fiskeguider ville uppenbarligen sänka förväntningarna och varnade att senaste dagarna varit svårfiskade, men det ville sig inte bättre än att vi trollade rätt över ett tonfiskstim så att alla utom den hovhållande jänkaren fick slita upp varsin fisk och så blev det sashimi på tillbakavägen. Ganska spännande var det faktiskt när ett par av fiskarna som kom upp var brutalt avhuggna på mitten. Guiden gissade att en kungsmakrill varit i farten och bytte raskt till grövre grejer, men tandavtrycken förblev det enda vi fick se av den kompisen.

Tack Mickan och Sam för den här dagen.

Aonang och Hua Hin
Vi prioriterade utrymme före läge i valet av boende i Thailand. I Aonang var vi på ett litet komplex om tre hus varav de andra två stod tomma större delen av tiden. Stället låg någon kilometer från stranden och restaurangerna, men det hade de tänkt på, så vi fick en mobil av vår värd Poo vid ankomst där man kunde slå siffran 2 så dök det upp en gratis tuktuk inom en kvart.

Poo ordnade också gärna utflykter såsom en liten kajaktur i en djungelravin, som iofsig även innebar en oannonserad en och en halv timmes transport i tuktuk i 90km/h på motorväg, antagligen statistiskt sett den enskilt farligaste upplevelsen som jag någonsin varit med om. Paddelturen var trevlig, även om guiderna paddlade iväg i sitt eget tempo. Vi slapp dock ligga sist tack vare tre vietnamesiska studenter som kämpade för att paddla sin kanot i tre olika riktningar samtidigt. Eller om de var i det vietnamesiska landslaget i kanotbalett.

I Hua Hin hyrde vi ett hus från Sams kollega, i ett komplex om fyra hus varav två stod tomma och ett huserades av Bengt och Toy, ett pensionerat par som höll till där under vintern. De var supergulliga och tog oss på utflykter och hjälpte oss med diverse bestyr som när poolfiltret lade av och vattnet blev grönt. Tack vore avsaknaden av personal i kombination med avgränsande häck kunde Sam tillämpa jämställdheten när den är som bäst, och gå runt topless. Bengt menade att övervakningskameran som var riktad mot vårt hus inte var inkopplad. I annat fall kommer ni säkert kunna följa oss i nästa säsong av Paradise Hotel.

Huset i Hua Hin (med Sam fotat bakifrån för säkerhets skull)

Vi avslutade resan på samma tema som Hildur valde att inleda på för tre och en halv månad sedan i Tokyo genom att spy ner en tunnelbanevagn. Den här gången med en matförgiftad Sam sista natten i Hua Hin, en åksjuk Einar under tretimmarsresan i taxi till Bangkok, och som bonus, godtycklig magåkomma med tillhörande nattlig dusch och byte av Hildurs sängkläder natten före hemfärden.

Det var allt för den här gången. Nu ska vi hem och tillverka fler barn så att vi kan åka på ny föräldraledighetsresa om några år.