Slapparmånaden

En ytterliggare lärdom från den här resan är att blogga iallafall inte är något som jag ska ägna mig åt. Det är fan lättare att sätta sig och plugga till en tenta. Jag känner sympati med Leif GW Persson som enligt Sigge Eklunds utsago skulle starta en blogg och Sigge tippsade att det tar kanske 20 minuter nu och då. Veckan därpå ringde visst en rasande Leif upp Sigge och meddelade att 20 minuter var en tidsoptimistisk uppskattning och att all hans vakna tid hade varit en bättre gissning.

De sista veckorna av resan är verkligen ämnade enbart åt att slappa. Det är ju bra förutom att i mitt huvud har begreppet slappa den paradoxala betydelsen att ha hur mycket tid som helst att göra det man vill med. Paradoxalt eftersom så fort man börjar göra allt detta man tänkt sig så äts ju det obegränsade tidsförrådet upp och blir till slut precis lika begränsat som det är när man inte slappar. Därmed klarar jag utan vidare att stressa och sura ihop när det inte blir som det ska, fast att det enda jag gör är att slappa. Lincon sade visst
“Folks are usually about as happy as they make their minds up to be.”

Lyckligtvis förflyter de flesta dagar utan missöden som sabbar mina slapparaktiviteter. Det handlar om saker som att göra en fruktsmoothie till frukost (vad kallade man hackad och mosad frukt innan Mat-Tina presenterade smoothien för det svenska folket), att pyssla lite med barnen på förmiddagen och inte försumma Einars skrivläxa, att klämma in lite simskola under badpasset, att komma ihåg att prata isländska med barnen och spela ljudsagorna "Stúfur" eller "Þrír litlir grísir" på paddan, att få en stund här och där åt mig själv att läsa min bok (en lättsam kioskvältare om aposteln Paulus) och inte minnst att få skriva några rader kod på något evighetsprojekt som jag släpat med mig hit. Jag läser föregående mening och tänker att det måste ju falla på någons lott att vara sämst i världen på att slappa.

Schack med barnen kvalar som godkänd slapparaktivitet.

Malaysia Thailand
Något jag är betydligt bättre på är att hålla alla dörrar öppna. Om man är en sådan person som inte kollar upp när monsunen inträffar dit man ska åka, så är det praktiskt att reflexmässigt boka ombokningsbart boende. Någon vecka innan vi lämnade Australien avslöjade min väderapp följande utsikter för Pahang, varpå jag klickade cancel på allt boende i Malaysia och letade upp ett tokbilligt flyg för streckan Singapore-Krabi istället (med AirAsia som kraschat ett par veckor tidigare, förlåt att jag inte sa något mamma men nu är det över och det gick ju bra).

Pahang - Krabi: 0-1.

Förutom bättre väderlek hade destinationsändringen dessutom den mycket trevliga bieffekten att vi kunde möta upp och hänga med våra polare Fredrik och Mickan och Valdemar, 2 år, på Bang Tau beach i Phuket i några dagar. Ett välkommet avbrott i kampen att föra en slappartillvaro. Fredrik har många goda sidor, och två av dessa är hängivet fiskeintresse och utmärkt känsla för researrangemang, så jag hann knappt klicka send för att meddela att vi kommer förrän han hade bokat en romantisk heldagstur med havsfiske för två.

Den stora fiskedagen inleddes strax före sju med en tallrik stulen buffetfrukost från Fredriks hotell. Sedan väntade en timmes biltur till öns sydspets med stopp för att plocka upp ytterligare sex fiskeentusiaster. Gud skapade västkustamerikaner för att sätta stämningen. Sist ombord var en 60-årig snubbe från Kalifornien tillsammans med sin 20-åriga fiskekamrat som vi först antog att var hans dotter. Samtidigt som han klev in i bilen riktade han frågan till de morgontrötta passagerarna: "Is this one going for the big fish? Just wanna make sure I'm on the right bus." åtföljt av ett självsäkert skratt.

Våra fiskeguider ville uppenbarligen sänka förväntningarna och varnade att senaste dagarna varit svårfiskade, men det ville sig inte bättre än att vi trollade rätt över ett tonfiskstim så att alla utom den hovhållande jänkaren fick slita upp varsin fisk och så blev det sashimi på tillbakavägen. Ganska spännande var det faktiskt när ett par av fiskarna som kom upp var brutalt avhuggna på mitten. Guiden gissade att en kungsmakrill varit i farten och bytte raskt till grövre grejer, men tandavtrycken förblev det enda vi fick se av den kompisen.

Tack Mickan och Sam för den här dagen.

Aonang och Hua Hin
Vi prioriterade utrymme före läge i valet av boende i Thailand. I Aonang var vi på ett litet komplex om tre hus varav de andra två stod tomma större delen av tiden. Stället låg någon kilometer från stranden och restaurangerna, men det hade de tänkt på, så vi fick en mobil av vår värd Poo vid ankomst där man kunde slå siffran 2 så dök det upp en gratis tuktuk inom en kvart.

Poo ordnade också gärna utflykter såsom en liten kajaktur i en djungelravin, som iofsig även innebar en oannonserad en och en halv timmes transport i tuktuk i 90km/h på motorväg, antagligen statistiskt sett den enskilt farligaste upplevelsen som jag någonsin varit med om. Paddelturen var trevlig, även om guiderna paddlade iväg i sitt eget tempo. Vi slapp dock ligga sist tack vare tre vietnamesiska studenter som kämpade för att paddla sin kanot i tre olika riktningar samtidigt. Eller om de var i det vietnamesiska landslaget i kanotbalett.

I Hua Hin hyrde vi ett hus från Sams kollega, i ett komplex om fyra hus varav två stod tomma och ett huserades av Bengt och Toy, ett pensionerat par som höll till där under vintern. De var supergulliga och tog oss på utflykter och hjälpte oss med diverse bestyr som när poolfiltret lade av och vattnet blev grönt. Tack vore avsaknaden av personal i kombination med avgränsande häck kunde Sam tillämpa jämställdheten när den är som bäst, och gå runt topless. Bengt menade att övervakningskameran som var riktad mot vårt hus inte var inkopplad. I annat fall kommer ni säkert kunna följa oss i nästa säsong av Paradise Hotel.

Huset i Hua Hin (med Sam fotat bakifrån för säkerhets skull)

Vi avslutade resan på samma tema som Hildur valde att inleda på för tre och en halv månad sedan i Tokyo genom att spy ner en tunnelbanevagn. Den här gången med en matförgiftad Sam sista natten i Hua Hin, en åksjuk Einar under tretimmarsresan i taxi till Bangkok, och som bonus, godtycklig magåkomma med tillhörande nattlig dusch och byte av Hildurs sängkläder natten före hemfärden.

Det var allt för den här gången. Nu ska vi hem och tillverka fler barn så att vi kan åka på ny föräldraledighetsresa om några år.

Time to get cooking

Bloggen laggar lite. Imorgon lämnar vi Australien och vi har inte bloggat ett ord om landet än. Lathet och dålig disciplin bär förstås en del av skulden, men bloggandet blev också en prioriteringsfråga när det händelsevis låg fem säsonger av TV-serien Breaking Bad på den medhavda datorn.

Lite kortfattat (ingen spoiler) har vi kemiläraren Walter White som drabbas av lungcancer. Det hela äger rum före Obama-care, så för att finansiera behandlingarna skaffar han en husbil och installerar ett metamfetamin-labb. Sedan brakar helvetet lös.

Kontrasten kunde inte vara större mellan ett cancersjukt kemigeni i landet med västvärldens snålaste sociala förmåner och en föräldraledig mattesnubbe från landet med de mest generösa dito på nöjesresa i Australien, så anledningen till att Einar och jag strax efter lunch på nyårsafton klev in på Mighty Campers husbiluthyrning i Sydney var inte att jag tänkte börja koka knark.

För att sammanfatta tre veckors campande i ett enda blogginlägg behövs lite struktur, så jag börjar med kärnan:

Campingen
Det som lockar mest med att ha husbil är förstås friheten. Friheten att kunna åka vart som helst och campa var som helst. Den friheten begränsades iofsig något av att vi inte hade full koll på hur allemansrätten funkar i Australien och 12V-batteriet dög ändå inte riktigt till att driva kylskåpet. Fast det verkliga skälet till att vi i slutändan bara kravallcampade tre nätter på hela resan var att om vi inte hade extern ström inkopplad så hann vi inte ens se introt till Breaking Bad innan datorn dog.

Visserligen varnade guideböckerna för att veckorna efter nyår går australiensarna man ur huse då festligheterna är över och sommarlovet startar på riktigt. Priset på campingar och aktiviteter går upp minst 50%. Jag trodde nog ändå i min enfald att i världens sjätte största land (Antarktis ej inräknat) skulle det gå att hitta en plats för att parkera en liten husbil om kvällarna. Istället mötte oss no vacancies-skyltar och kravet att man måste stanna en hel vecka. Vår räddning blev appen wiki campers, obegränsade inhemska samtal i vårt vodafone-avtal och som vanligt Sams sweet talk och förmåga att diskutera priset.

Familjen ger själva campingupplevelsen 4 campingstolar av 5 möjliga, där den yngre generationen drar upp medeltalet. Hildur tyckte att det bästa var att träffa nya kompisar och Einar uppskattade mest att äta morötter (han åt faktiskt mycket morötter, säkert 2kg själv på tre veckor). Jag tyckte det var jäkligt skönt att slippa planera och de flesta campingar var välförsedda med pool och barnaktiviteter. Framemot slutet på andra veckan behövde man heller inte längre ringa runt på morgonen för att boka en plats. Men själva campsajterna lämnade ofta en del i övrigt att önska vad gäller storlek och mysighet. Hur kommer man på, i ett land på sju och en halv miljon kvadratkilometer, att campa som om man var på rockfestial.

Detta är inte Roskilde.

Sista veckan var det lite luftigare, men knappast mysigare.

Att köra husbil
Att ratta runt ett 3.5-tons fordon på vänster sida var förstås en ny spännande erfarenhet, så vad kunde passa bättre för att kalibrera dimensionerna än att styra jungfruturen in i Sydneys stadskärna på nyårsafton med vetskapen att halva stan spärras av från kl. fyra pga besökstrycket. En timme senare hade jag både lyckats vända i en återvändsgränd och (typ) fickparkera åbäket. Vi övervägde att kamouflera bilen med en vit duk och ställa oss framför operahuset, men bestämde oss för att istället åka till Watson's Bay varifrån man ser fyrverkerierna från lite håll. Därmed både avslutades det gamla och inleddes det nya året med ett dopp i Tasmanhavet. Efter att ha delat på en 125 ml champagneflaska och sett motsvarande Liberias statsbudget eldas upp på en kvart gick vi och lade oss utan att kolla på Breaking Bad (vi hade ju ingen ström).

Ett par incidenter blev det förstås, fattas bara med Teitan vid ratten. En dag när vi följde en vägbeskrivning som damen på campingen gett oss, hann jag plötsligt skönja siffran 3.2 på en sådan där varningsbom som de hänger över vägen, åtföljt av ett klonk. Under ett par sekunder bearbetade min skarpa mattehjärna olikheten 3.4<3.2 och kom slutligen fram till att den var falsk varpå jag flyttade foten till bromspedalen. Jag har aldrig tidigare nästan hyvlat av toppen på ett fordon under en för låg bro, så jag sa till Sam att jag inte visste vad jag skulle göra. Fem, sex gånger sa jag det, men det verkade inte lösa situationen. Så Sam fick hoppa ut och dirigera trafiken och jag började backa försiktigt. Lösningen kom när en Crocodile Dundee-aktig typ i röd pickup ställde sig på tvären så att ingen kom förbi och jag kunde i lugn och ro vända den 7m långa farkosten på den lika breda vägen. Sedan frågade vår cowboy vart vi skulle, beskrev en alternativ väg med 10 ord, gjorde tummen upp och körde iväg varpå trafiksituationen var återställd.

En annan gång körde jag aningen för fort över ett gupp på en grusväg och ett utfällbart fotsteg blev lite mos. Men Sam fick låna campinggubbens verktygslåda och en timme senare var fotsteget som nytt, så vi nämnde inget om detta för Mighty Campers vid återlämnandet av husbilen.

Djurlivet
Plötsligt händer det; Sam och jag gav oss ut på en liten joggingtur längs ån i Bairnsdale. Det var vi två och så några tusental fladdermöss, den lite större sorten, som valt att bege oss ut på upptäcktsfärd denna afton. Det kändes lite skönt att vara två, vilket är märkligt för jag räknade inte med att bli attackerad och jag hade ingen tydlig bild av hur Sam skulle försvara mig om det hände. Pulsen gick heller inte ner ytterligare när vi i ett mörkt skogsparti skrämde fart på en liten tvättbjörnsfamilj som hade picnic strax intill stigen.

Som kontrast till att bli jagade av vampyrfladdermöss begav vi oss morgonen därpå till Raymond Island där ca 600 av världens minst adrenalinframkallande djur, koalabjörnen, lever en tillvaro som går ut på att ta det lugnt. Koalans enda födoämne, eukalyptusblad, är näringsfattiga och giftiga vilket lett till att koalan har väl utvecklad lever men har istället avvecklat det energikostsamma och för koalan överflödiga organet hjärnan. Djurvärldens motsvarighet till oss nordbor.

Det fanns en utstakad koala trail som det tog en dryg halvtimme att avverka. Vi såg inte mindre än tolv sovande hårbollar; 2% av öns bestånd.

I Australien väcks man inte till sång av koltrast och näktergal. Jag får tacka min nedsatta hörsel för att få sova ut om morgnarna, men Sam började irritera sig vid 5-tiden på att någon hängt ut ett högljutt och dissonant vindspel. Irritationen bestod tills vi under morgonen märkte att vindspelet förekom på alla möjliga platser på campingen och verkade komma från träden.

Några nätter kom det skurar och då finns naturligtvis en fågelart som har ett nu-verkar-skuren-ha-dragit-över-rop som den ger ifrån sig när det blir uppehåll. Jag fångade ljudet (dock inget foto) av en av dem på film morgonen därpå, men på natten var de igång hela gänget.

Någon slags kakadua kanske?

Oturen med sångförmågan till trots är fåglarna tjusiga att titta på.

När ett portabelt zoo hälsade på på campingen fann Hildur nya vänner.

Pyttelite kultur
Melbourne var en cool stad. Ett graffiti-tolerant kvarter. En stor central utställningslokal av det australiensiska surfmärket Mambo, som sedan 80-talet bidragit till att ge surfare en dräglig tillvaro genom den enkla, tydliga affärsstrategien "any idiot can sell a T-shirt with a print for more than it's whole sale value."

Maten
Fish and chips, in abundance.

Folket
Efter drygt två månader på resande fot börjar vardagen i Sverige att segla in i en dimma. Ett utgånget säkerhetscertifikat hindrar effektivt jobbmejltrafiken. Jag får veckorapporter om barnens skolverksamheter; förskolan Grodan har återvinningstema och Einars klass ska till Konserthuset. Jag föreställer mig en snöslaskig konserthustrappa under den ledsamma Orfeus-statyn som nog saknar sin Euredike mer än någonsin såhär års. Jag slår snabbt bort tanken. Det känns fruktansvärt avlägset.

Vi hängde en eftermiddag i Sydney med Kristoffer, en f.d. doktorandkollega, som kom hit med flickvännen Hannah från Manchester för fem år sedan och numera är de medborgare. Vi hann till fiskmarknaden precis före stängning och kunde därefter fortsätta hem till Kris för att "throw a shrimp on the barbie". Planer på att återvända till England? Jasså, inte det? Oväntat.

Men Sydney är ändå världens mest överbefolkade stad med fruktansvärda bostadshyror. Någon vecka senare var vi i Melbourne och träffade Sams kompisar Per och Nicole som bor där med sina tre tjejer. De har, i likhet med alla andra barnfamiljer, flytt dit från Sydney pga bostadspris i kombination med $100 per dag (ca 650 spänn) i dagisavgift. Den här gången slängde vi kyckling och lammkorv på the barbie. Jag funderar på vad jag egentligen föredrar; gratis dagis eller att kunna stå i trädgården i shorts och grilla året om.

Eller så kan man göra som Tracy som vi hamnade bredvid på en kamping i Genoa, precis på gränsen mellan landskapen Victoria och New South Wales. Hon sålde hus och hem för fyra månader sedan och bor nu med fyra barn i en husvagn medan gubben är någon annanstans och jobbar. De tänkte göra Australien runt på ett år, men hade inte kommit så långt än. Svensken i mig letar efter ett mörker i den historien; hur hamnade hon i den situationen? Men vi hängde med dem ett par fantastiskt kravlösa dagar, barnen badade och lekte, Emilia och Aisha frågade vad allt hette på svenska. Tracy frågade inget om vad vi pysslar med hemma, så jag slapp förklara att vi båda jobbar heltid så vi drar sällan och badar på en tisdagförmiddag och förresten ska det vara ljust och fräscht i Sverige så vi lade pengarna och fritiden på ett nytt kök i höstas istället för en husvagn. Kanske hade hon tänkt: Hur hamnade de i den situationen?

Skjuta is

Julafton. Facebook svämmar över av vännernas statusuppdateringar om mörker, bilder på klappar under  granar (trenden är större julgranskulor och vita plastgranar), snö och alla de aktiviteter man kan göra med den.
Själva vaknar vi i vår lägenhet på Alpine resort Wanaka. Ännu ett boende som Teitur fixat perfekt. Han lyckas optimera resan mer och mer. Våningen är 50kvm större än hela vårt hus och har utsikt över en stor pool och över berg med glaciärer.
Vårt hus i en förort till Stockholm känns långt ifrån perfekt. En liten känsla av "borde jag inte kunna göra mer av mitt liv" smyger sig på. Nåja det är dags att resa vidare. Vi befinner oss i ett land där man firar jul den 25 så för oss är julaftonen resdag.

Nästa boende har Teitur bokat i god tid. Jag får erkänna att jag bara tittat på bilderna lite halvhjärtat i höststressen. Jag som råkar vara fanatiskt husintresserad och i vanliga fall finner att min hjärna omedvetet lagrar sockeltyp, kakelfogar, fönsterhaspar, rumsdisposion, brytare, blandare och fönstersort i varje hem och hus jag varit i minns nu bara lite vagt ett boende med färg. Det kommer att visa sig vara en underdrift.

Vi passerade Dunedin, ännu en stad med en huvudgata som är kantad med låga hus tagna ur en västernfilm. En halvtimme senare gled vi in i ett idylliskt litet område där vi plötsligt skymtade ett torn och en stor piratflagga bakom en hög häck.

Vi var framme vid Aramoana castle och jag kände hur synen på mitt eget boende och liv förändras.

Margret köpte den 1500kvm stora tomten för ca 25 år sedan. Hon bodde i den lilla orginalstugan från 40-talet och jobbade på soptippen i Dunedin. Hon började samla på alla de vackra saker som folk slängde, till en början mängder av fönster med blyinfattat glas, sedan vackra byggnadsdetaljer i gjutjärn.
För ca tio år sedan började hon fundera på hur hon verkligen vill bo och svaret blev- i ett slott. Under en promenad på stranden mötte hon en arkitekt, på soptippen mötte hon en ny vän Doi som byggt tre egna hus.
Det tog dem åtta år att bygga det som ni kan se på bilderna.

Det är så långt ifrån den nuvarande svenska idén om hur ett hem ska se ut och jag älskar det. Återvinning av allt -även de saker som inte är perfekta, massor av färg (rosa tak i ett rum), tjock heltäckningsmatta från en kyrka, udda fönster, övervåning med en 2 meter stor albatross på en pedistal, ytterdörr som öppnas genom att man drar i ett sammetsrep med en skyltdockshand fastsatt i. En trädgård fylld med rosor, vallmo, en buss, två ombyggda husvagnar, en koja i ett träd, höns, en ark (ca 20 meter lång och försedd med piratflagga), ett vanligt badkar under öppen himmel, ytterligare en liten stuga med en fantastisk uteplats.

Marget och Doi var helt otroliga värdar- öppna, generösa och med barnasinnet kvar. Den 25 åt vi jullunch tillsammans, vi bidrog med köttbullar och en jansons frestelse. Sedan följde ett litet upptåg där värdinnan bytte om till styltclown, alla gäster uppmanades att klä ut sig och kliva in i önskebåset och skriva ner sin önskan. Einar skrev LEGO, Hildur skrev SKJUTA IS.

Einar i båset önskar sig lego.

Eftermiddagen spenderas med att hoppa i havet och plocka snäckor. Barnen hade tur, tomten hade hörsammat deras önskningar. Einar satt med sitt lego och undrade om han inte genast kunde få tillbaka till önskebåset och skriva mer. Hildur var visserligen nöjd med sin Elsadocka men tyckte nog att tomten missförstått lite då det var Hildur som skulle kunna skjuta is och inget annat.

Vi förlängde vår vistelse med en dag och hann med mer bad, strandgokart med segel och naturpromenader till hemliga gungträd.

Doi, Einar och hunden Olive.

Hildur i Underlandet svävar över gula lupiner.

Jag fotade huset utan och innan, ritade av trädgården och funderar på hur jag ska övertyga Teitur om att vår framtida tillbyggnad nog behöver ett torn ialla fall. Tills dess ska jag börja samla på fönster.

Flest mil vinner

Wellington påminde en del om Rio med stränder mitt inne i stan och bergssluttningar täckta av bostadshus och hopplöst smala kringelikrokvägar som mer liknar topografikurvor än gator på kartan. Liksom i Rio ses det mellan fingrarna med byggnation på ockuperad mark, av alla utom försäkringsbolagen, berättade Sams kompis Kris som bor och driver ett B&B högt uppe på en av dessa sluttningar tillsammans med sina pojkvänner Pugsley (som också heter Chris i förnamn) och Andy. Sam jobbade ett par veckor i deras trädgård när hon luffade runt här för 12 år sedan. Det är ett fantastiskt hus, ritat av en kille som uppenbarligen älskar vinklar, helst inte räta, men tycker att takhöjd är ett mått som blir vad det blir. Det ligger säkert på ett par hundrad meters höjd med utsikt över stad, hav och berg som jag först trodde var sydön, men det var nog bara andra sidan bukten. Man hade kunnat spela in Djungelboken i trädgården som var Andys stora passion när han inte räddar sjölejon på någon blåsig holme halvvägs till Antarktis. (kolla in koromikohomestay.co.nz)

Vi åt lunch och de sammanfattade snabbt de gågna 3x12 åren (Sam behövde inte förklara så mycket: först en Teitur, sen en Einar, sen en Hildur) och vi fick tipps om en trevlig strand för födelsedagspicnic på eftermiddagen. Jag fyllde 37 den dagen. Primtal.

Kanske retades Kris lite när han inte nämnde att klädsel var valfritt på just den stranden. Det var i vilket fall en vacker plats och lite folk sånär som på några barrumpor och en fiskare med rastaflätor. Hildur kunde visst inte riktigt avgöra könet på den långhårige fiskenubben så när Sam kommenterar att han inte såg ut att få någon fisk utbrister vår genusskadade dotter "Det heter faktiskt HEEEN när man inte vet om det är en kille eller en tjej." Stackars barn. Genusdagisåren har satt sina spår. Hur ska det gå för henne i livet?

Min inför-40-årskrisen-look.

Att resa sätter perspektiv på tillvaron och leder till självinsikt. Fokus för den här resan har hela tiden varit att ha en njutbar och lugn tid med familjen, sätta barnen i första rummet och inte fixera sig vid eventuella planerade rutter eller att bocka av sevärdheter och andra resmål. Vår urprungliga plan för södra ön inbegrep 120 mil bilkörning som de formel-1-skolade öborna avverkar på 14 timmar och 54 minuter enligt Google maps (vilket som sagt förutsätter att fartnålen håller sig över 80-sträcket fast helst inte under 100 där det går). Den rutten för besökaren längs skärgårdskusten Marlborough Sounds, genom den bergomslutna dalgång som utgör södra gränsen till nationalparken Kahurangi, längs kuststräckan mellan Westport och Greymouth som går genom ytterligare en nationalpark och bjuder på sandstränder på höger sida och samtidigt djungelbeklädda alplandskap på vänster sida, och så småningom förbi Franz Josef och Fox-glasiärerna, vidare förbi Nya Zealands äventyrscentrum med stort Ä, Queenstown, etc. Med andra ord, en av den här planetens kanske mer spektakulära stråk. Vi tänkte oss sådär 10-14 inte särskilt lugna dagar för den här delen.

Väl på plats hade vi inte riktigt de väl behövliga 10-14 dagarna att tillgå utan vi hade fem. Eftersom färjan vi bokat den 18e var trasig varpå vi fick en extra dag i Wellington (som vi spenderade i hamnen vid färjeterminalen) så anlade vi sydön på eftermiddagen den 19e och vi tänkte som sagt fira jul i Dunedin. Lite omplanering hade varit helt på sin plats. Kanske är det ett släktdrag. Pappa är trots allt, efter fyra år i Peking, regerande världsmästare i speed-guidening av Himmelska fridends torg OCH den förbjudna staden (ca 2,5 km fågelvägen). Han gör det på 43 minuter och 17 sekunder. 120 mil av upplevelser på fem dagar, hur svårt kan det vara!

För Einars del var detta jackpott. Tre timmar iPod, stopp i 20 minuter, "åh, fantastiskt, klick, klick, ok allesammans tillbaks in i bilen nu", två timmar iPod... Dr. Arnarson visar ytterligare en gång prov på sin fantastiska anpassningsförmåga och flexibilitet och bekräftar inte alls karaktärsdragen envishet och tidsoptimism.

Så kul kan det vara att åka Toyota.

Pancake rocks, ett geologiskt mysterium. Väl värt 20 minuter.

Höjdrädd tjej på läskig bro med sprallig sexåring.

På Nya Zealand lever 80-talet kvar i form av glasmöbler. Hotell och B&B:s inreder gärna med matsalsbord och badrumshandfat i detta praktiska material. Här har vi glashandfat i ett stycke (Beach Hideaway, Graymouth).

Franz Josef Glacier

Fiskebloggen

Tongariro river. Ända sedan slutet på 1800-talet har flugfiskare vallfärdat från världens alla hörn för att kasta i den här legendariska ån. Det finns ett 30-tal fiskepoler utmärkta på en sträcka om en dryg mil från vilka entusiaster, celebriteter och kungligheter stått sida vid sida med lokala fiskare och slitit upp fantastiska mängder av magnifik regnbåge och öring sedan förrförra sekelskiftet. Den brittiske författaren Zane Grey fiskade i ån på 20-talet och var så förtjust att han försökte tillförskaffa sig den för egen del, men affären gick inte i lås och man kan idag fiska i ån mot en dagsavgift om NZD 17 (ca. 130 kr).

Jag vill inte framstå som bitter, men jag tycker ändå att det är ett jävla överpris för den där skitån. Det hade regnat dagen före och var lite lagom halvmulet. Jag hyrde vadare och spö och köpte en handfull våtflugor på rekommendation av han-i-butik. Polerna kan vara 2-3 m djupa, och det är strömt, så man sätter en "sänkfluga" i änden på tafsen och ytterligare en lättare fluga ett par tre decimeter högre upp på linan, förklarade han. Ett stopp på Taupo museum för att lämna av familjen, så stod jag på åkanten till polen Red Hut strax efter lunch med ett leende från öra till öra.

Det var förvånansvärt svårt att ta sig ner till vattnet, och ganska djupt och strömt när jag bara vadat ut några meter, och hög skog bakom som försvårade kasten. Men när ett par fiskar visat sig vid ytan strax övanför, på samma sida som jag stod, insåg jag att det inte var en slump att andra sidan ån bestod av ett stort, platt stenparti, idealiskt för flugkast, och att där fanns en hängbro ett 100-tal meter längre upp.

Sanningen att säga hade jag efter detta en mycket fin dag vid ån, trots uteblivna napp och möjligen också förutom en liten strapats då jag, lite för envis för mitt eget bästa, försökte forcera ett stycke mycket tät nya-zealändsk djungel i jakten på en stig som jag efter 20 minuters kamp och sönderrivna armar fick erkänna att nog hade växt igen för ett antal år sedan. Banne mig att djungeln hann växa sig ännu tätare till returen.

Lite senare fick jag tipps om plats och tid för fiske av en kiwi-kille som kände ån, och han gav mig ett par flugor som han visste att skulle funka. Fisken lät sig fortfarande inte övertygas, men den vackra och mäktiga ån lämnade ett bestående intryck och längtan att återvända en dag.

Bildbevis? Om man ignorerar karaktären i förgrunden som ser ut att ägna sig åt någon form av obegripligt utkast på bakkastet, vilket hans pappa säkerligen förklarat otaliga gånger att resulterar i ett dött kast som ingen fisk kommer att nappa på, så ger den här bilden möjligen en förnimbar känsla för vilken typ av å vi pratar om.

Ok, nästa inlägg lovar jag att återgå till att skriva för en bredare publik än bara till pappa och Fredrik.

Gamla träd på Nya Zealand

Nytt halvklot, ny kontinent, nya tag. Det var inte utan att vi andades ut lite när vi landade på Aucklands flygplats. Här vet vi när man får ha skorna på och när de ska av, hur man tvättar sig före ett bad, vi hanterar besticken man äter med och eventuella frågor kommer inte längre att besvaras med nervösa leenden.

Bilbo hade inte kunnat välja en lämpligare ö för att ge sig ut på sitt äventyr; på Nya Zealand handlar nämligen allt om äventyr. Receptioner och info-centrum är till bredden fyllda av borschyrer med glada och adrenalinstinna 20-åringar som hoppar tandemhopp eller raftar ner för en river. Runt hörnet där vi bodde i Auckland stod någon slags 30 m hög mänsklig slangbella. Det kändes därför värdigt att inleda vårt besök på ön med en tur till akuten. Det var Einar som lyckades hitta sovrummets enda vassa kant att slå upp ett ögonbryn mot när vi varit på hotellrummet i kanske 20 minuter efter vår 24-timmarsresa. Akuten var toppen, barnen fick varsin toast och glass.

Ett par dagar senare utförde Hildur en akrobatisk övning som avslutades med kraschlandning på hakan, så nu ser hon som en liten haktatuerad Mauri. Jag väljer att inte möta folks blickar på stan.

 

Hakan blå, men söt ändå.

En annan äventyrlig aktivitet man kan ägna sig åt är att åka bil på öns vägar. Det verkar finnas två hastighetsbegränsningar att välja mellan utanför tätbebyggda områden. På en ganska slingrig väg utan väggren som vi i Sverige brukar benämna sjuttiväg får man köra i 100. Och på rena serpentinvägar där jag fick hålla 30 i kurvorna och 50 på de fåtaliga raksträckorna råder hastighetsbegränsningen 80. Det går ganska fort att samla upp ett litet tåg bakom sig av irriterad lokalbefolkning som vill om. Igår kände jag mig lite kaxig och höll den föreskrivna hastigheten 100 km/h på en väg med många kraftiga svängar genom ett kulligt landskap. Ändå passade en sån där 10-sitsig VW minibuss på att köra om mig över dubbla heldragna linjer mitt i en kurva utan någon som helst sikt.

Vår resa har ändrats lite till sitt upplägg också här på Nya Zealand: Jag kör och Sam säger vart. Fast att jag vill framstå som en bekymmersfri vagabond kände jag ändå i Japan att jag nog ville ha någon form av rutt att hålla oss till och jag såg nog till att boka tågbiljetter och boenden med någon veckas framförhållning. Nu är det Sams ansvar och jag ska inte lägga mig i, men jag blir ändå aningen stressad när vi åkt ett par timmar och klockan närmar sig tolv och jag frågar försynt om det kanske är dags att börja kolla boende för kvällen och Sam lyfter näsan ur någon Lee Child-bok och svarar att "jag ska bara läsa klart det här kapitlet". Sedan ringer hon plötsligt ett par samtal som hon hittar i pappersbroschyrer (alltså utan att, som jag hade gjort, använda det mycket praktiska och tillgängliga nätverket internet) och pratar lite skit på sin brittiska engelska och beskriver våra lovely children och ber om rekommendationer om det är fullt, och plötsligt har vi värdlens finaste lägenhet för fem peroner runt tusenlappen i Paihia. Vi är fem nu för Åsa som spelar undervattensrugby i Sams lag och råkade vara i Auckland hakar på oss en sväng. Hon har uppenbarligen inte läst bloggen.

Dagarna i Paihia spenderade vi vid en ödslig strand och i en uråldrig skog där det fanns jättestora kauriträd. På något sätt matchar inte den här pre-historiska djungeln med sina träd-ormbunkar riktigt landskapet i övrigt som består av gröna Brösarpskullar med kor på bete. Det ser ut som smörreklam med Jurasic park-scenografi.

Träd med 2000 år på nacken.

Nästa anhalt blev Coromandel-halvön som utgör slutet på Nya Zealands största vulkaniska område vilket sträcker sig ner förbi Tauposjön mitt på norra ön. På Hot water beach kan man gräva ut en liten varmvattenpöl med spade och sitta och plaska i vilket passade fint för det duggade och var lite ruggigt. Det var väl kul i fem minuter, sedan ville barnen istället spolas runt i lite för höga vågor i en ganska för kall ocean. Men om man hann gräva ner fötterna en bit i sanden mellan livräddningarna så fanns där faktiskt varmvatten så att åtminstone fötterna höll sig varma.

Barn på solig strand. Barn på kylig strand.

Einar gräver efter varmvatten.

En jävligt snygg tjej.

Vi bodde på den mycket ocharmiga stug-camingen Hot water brewing co. som drevs av ett bittert gammalt par som välkomnade oss med att meddela att man inte får pengarna tillbaka om man vill förkorta sin vistelse. Restaurangdelen drevs däremot av Tim, en engelsman i 60-årsåldern som pratade flytande svenska och som varit restaurangchef på ishotellet i Jukkasjärvi. En minnesvärd rätt som var ny på menyn dag två var sea food plattern för två personer som serverades i en stor lasagneform innehållande läckerheter som skagenröra och rökt lax på limegräsglass. Såsom namnet antydde fanns även ett mikrobryggeri på stället, så Åsa och jag passade på att fylla veckans kvot av hipsterpoäng med lokal IPA.

Mannen bakom rätten hade bott några år i Vemdalen.

Nu har vi redan hunnit till staden Taupo, universums mekka för örings- och regnbågsfiske, så nästa inlägg kommer enbart att utgöras av bilder på mig när jag fångar trekilosöringar. Håll till godo.

You only get a life of pain and sorrow

Vi satte Einar i "plask och lek" när han var dryga året. Sedan dess har vi tagit honom till simskola varje vecka under terminerna under större delen av hans levnad. Alltid tidigt på söndagmorgnar. Ok, han är bara sex år, men resultatet har kanske inte varit imponerande. Killen sjunker som en sten.

Idag kom vi till Beppu, Japans onsen-mecka, dvs badhus en masse. Vi drar till en familjevänlig variant som även har en liten simbassäng, och tjatar som vanligt förgäves på våra barn för att de ska visa oss allt de lärt sig på simskolan. Till slut säger jag på skämt att Einar ska få iPaden resten av kvällen om han klarar att simma två vändor till andra kanten (ca 10 m), men jag känner mig genast dum för den prestationsångest jag måste ha framkallat och ber om ursäkt. Einar ser på mig med allvarlig min, sticker huvudet i vattnet och simmar med solklart bröstsim, både armar och ben, tvärs över bassängen, med ett par pauser för andning. Ett av dessa paradoxala tillfällen i livet då man samtidigt känner glädje och frustration, hoppfullhet och uppgivenhet.

Dag två i Beppu regnade det och var 13 grader varmt. I enlighet med Murphy's lag berodde detta på att vi för första gången sedan vi kom till ett hitintills soligt Japan valde att lämna regnjackorna på rummet. Undertecknad hade bara t-shirt. Efter ett par timmars huttrande sightseeing fattade vi två riktigt bra beslut. För en hundralapp kan man få ett privat litet spa-rum på ett onsen i en timme vilket var fantastiskt bra eftersom våra badkläder låg hemma på 30 minuters bussfärds avstånd. Men pricken över i:et var att betala 25 kr extra för att få två bassänger, en inomhus och en utomhus. Fem minuter senare njöt Sam och jag av ett stilla bad i en 40+gradig bassäng till ljudet av någon slags feng shuimusik på citra medan barnen plaskade och härjade och gjorde allt man antagligen inte får göra på ett japanskt omsen i bassängen utanför.

Ett stort bidrag till Japan-upplevelsen kommer från det ljudlandskap som råder på offentliga platser. I en matvarubutik i Beppu spelas låtar ur musikgenren MacGyver-introt med en instrumentation som för tankarna till enmansshowen på keyboard som möter dig när du stiger ombord på en finlandsfärja. På ett sushihak i Yamaguchi spelades inte helt skåpmatig Mozart, något av hans divertimenti tror jag, men med alla stämmor framförda på tv-spelskaraktären Zeldas flöjt. Och i den närmast surrealistiska nöjesparken i Beppu, med ordentligt rostiga åkattraktioner från 60-talet och full bemanning en tisdageftermiddag trots att vi bokstavligt talat var de ända besökarna, där rådde någon slags generell nöjsfältsmusik som man föreställer sig den från tidigt 1900-tal fast omarbetad av en nintendospelutvecklare på crack. Meddelandesignalen på Tokyo station låter som att man fått ett extraliv i Super Mario Bros. Jag tänker att de här ljuden som vi enbart associerar med hysteriska tv-spel kanske helt enkelt är tagna ur den japanska vardagen och inte tvärtom. Kanske låter det såhär också om man råkar ratta in på Japans Ring så spelar vi.

Ett ljud säger mer än tusen ord. 

Är inte det här låten från arkadklassikern IK+?

Så var vi tillbaka i Tokyo i några dagar innan vi drar vidare till södra halvklotet och Nya Zeeland. Läsaren tror kanske att det här med japanskt bordsskick är en klassisk hysteri som vi tunnelseende föräldrar har hakat upp oss på. Och så kanske det är men jag försvarar mig ändå med att återge dagens frukostförlopp under vilket ett barn lyckades välta ut inte bara en utan två skålar med med buljong till soba-nudlarna, varav en i Sams knä. Den förfärade blicken från tjejen bakom disken, som faktiskt pratade lite engelska, förmedlade att det enda hon någonsin kommer att säga på engelska igen är "there's an excellent place across the street..." Jag funderade på vari jag brustit som förälder, varför det här med bordsskick är så svårt. Högtalarna spelade en instrumentalversion av "I'll never fall in love again" (inte en digitalversion faktiskt) och jag hann flina och tänka att det var nog den eventuella barntillkomsten som hon syftade på i texten, innan jag själv välte ut en tredje skål med buljong över bordet. Allvarligt talat, vem får för sig att dreja en soppskål som praktiskt taget balanserar på botten och välter bara man petar på den!

Tre skålar buljong, uppsuget i disktrasor och servetter.

Einar tar igen lite förlorad cred genom att flirta med mitt matematikerhjärta då han, omedveten om den språkliga missen, alltid svarar korrekt på negerade frågor:
-Vill du inte ha den sista kycklingbiten?
-Ja.
betyder alltså att han inte vill äta upp kycklingen.

Förresten hittade jag inställningen för kommentarsfältet, så nu kan vem som helst skriva en kommentar tror jag. Eventuella läsare får gärna skriva "gud vad trevligt ni verkar ha det. vad avundsjuk jag blir" så kommer allt kännas bra.