Fiskebloggen

Tongariro river. Ända sedan slutet på 1800-talet har flugfiskare vallfärdat från världens alla hörn för att kasta i den här legendariska ån. Det finns ett 30-tal fiskepoler utmärkta på en sträcka om en dryg mil från vilka entusiaster, celebriteter och kungligheter stått sida vid sida med lokala fiskare och slitit upp fantastiska mängder av magnifik regnbåge och öring sedan förrförra sekelskiftet. Den brittiske författaren Zane Grey fiskade i ån på 20-talet och var så förtjust att han försökte tillförskaffa sig den för egen del, men affären gick inte i lås och man kan idag fiska i ån mot en dagsavgift om NZD 17 (ca. 130 kr).

Jag vill inte framstå som bitter, men jag tycker ändå att det är ett jävla överpris för den där skitån. Det hade regnat dagen före och var lite lagom halvmulet. Jag hyrde vadare och spö och köpte en handfull våtflugor på rekommendation av han-i-butik. Polerna kan vara 2-3 m djupa, och det är strömt, så man sätter en "sänkfluga" i änden på tafsen och ytterligare en lättare fluga ett par tre decimeter högre upp på linan, förklarade han. Ett stopp på Taupo museum för att lämna av familjen, så stod jag på åkanten till polen Red Hut strax efter lunch med ett leende från öra till öra.

Det var förvånansvärt svårt att ta sig ner till vattnet, och ganska djupt och strömt när jag bara vadat ut några meter, och hög skog bakom som försvårade kasten. Men när ett par fiskar visat sig vid ytan strax övanför, på samma sida som jag stod, insåg jag att det inte var en slump att andra sidan ån bestod av ett stort, platt stenparti, idealiskt för flugkast, och att där fanns en hängbro ett 100-tal meter längre upp.

Sanningen att säga hade jag efter detta en mycket fin dag vid ån, trots uteblivna napp och möjligen också förutom en liten strapats då jag, lite för envis för mitt eget bästa, försökte forcera ett stycke mycket tät nya-zealändsk djungel i jakten på en stig som jag efter 20 minuters kamp och sönderrivna armar fick erkänna att nog hade växt igen för ett antal år sedan. Banne mig att djungeln hann växa sig ännu tätare till returen.

Lite senare fick jag tipps om plats och tid för fiske av en kiwi-kille som kände ån, och han gav mig ett par flugor som han visste att skulle funka. Fisken lät sig fortfarande inte övertygas, men den vackra och mäktiga ån lämnade ett bestående intryck och längtan att återvända en dag.

Bildbevis? Om man ignorerar karaktären i förgrunden som ser ut att ägna sig åt någon form av obegripligt utkast på bakkastet, vilket hans pappa säkerligen förklarat otaliga gånger att resulterar i ett dött kast som ingen fisk kommer att nappa på, så ger den här bilden möjligen en förnimbar känsla för vilken typ av å vi pratar om.

Ok, nästa inlägg lovar jag att återgå till att skriva för en bredare publik än bara till pappa och Fredrik.

Gamla träd på Nya Zealand

Nytt halvklot, ny kontinent, nya tag. Det var inte utan att vi andades ut lite när vi landade på Aucklands flygplats. Här vet vi när man får ha skorna på och när de ska av, hur man tvättar sig före ett bad, vi hanterar besticken man äter med och eventuella frågor kommer inte längre att besvaras med nervösa leenden.

Bilbo hade inte kunnat välja en lämpligare ö för att ge sig ut på sitt äventyr; på Nya Zealand handlar nämligen allt om äventyr. Receptioner och info-centrum är till bredden fyllda av borschyrer med glada och adrenalinstinna 20-åringar som hoppar tandemhopp eller raftar ner för en river. Runt hörnet där vi bodde i Auckland stod någon slags 30 m hög mänsklig slangbella. Det kändes därför värdigt att inleda vårt besök på ön med en tur till akuten. Det var Einar som lyckades hitta sovrummets enda vassa kant att slå upp ett ögonbryn mot när vi varit på hotellrummet i kanske 20 minuter efter vår 24-timmarsresa. Akuten var toppen, barnen fick varsin toast och glass.

Ett par dagar senare utförde Hildur en akrobatisk övning som avslutades med kraschlandning på hakan, så nu ser hon som en liten haktatuerad Mauri. Jag väljer att inte möta folks blickar på stan.

 

Hakan blå, men söt ändå.

En annan äventyrlig aktivitet man kan ägna sig åt är att åka bil på öns vägar. Det verkar finnas två hastighetsbegränsningar att välja mellan utanför tätbebyggda områden. På en ganska slingrig väg utan väggren som vi i Sverige brukar benämna sjuttiväg får man köra i 100. Och på rena serpentinvägar där jag fick hålla 30 i kurvorna och 50 på de fåtaliga raksträckorna råder hastighetsbegränsningen 80. Det går ganska fort att samla upp ett litet tåg bakom sig av irriterad lokalbefolkning som vill om. Igår kände jag mig lite kaxig och höll den föreskrivna hastigheten 100 km/h på en väg med många kraftiga svängar genom ett kulligt landskap. Ändå passade en sån där 10-sitsig VW minibuss på att köra om mig över dubbla heldragna linjer mitt i en kurva utan någon som helst sikt.

Vår resa har ändrats lite till sitt upplägg också här på Nya Zealand: Jag kör och Sam säger vart. Fast att jag vill framstå som en bekymmersfri vagabond kände jag ändå i Japan att jag nog ville ha någon form av rutt att hålla oss till och jag såg nog till att boka tågbiljetter och boenden med någon veckas framförhållning. Nu är det Sams ansvar och jag ska inte lägga mig i, men jag blir ändå aningen stressad när vi åkt ett par timmar och klockan närmar sig tolv och jag frågar försynt om det kanske är dags att börja kolla boende för kvällen och Sam lyfter näsan ur någon Lee Child-bok och svarar att "jag ska bara läsa klart det här kapitlet". Sedan ringer hon plötsligt ett par samtal som hon hittar i pappersbroschyrer (alltså utan att, som jag hade gjort, använda det mycket praktiska och tillgängliga nätverket internet) och pratar lite skit på sin brittiska engelska och beskriver våra lovely children och ber om rekommendationer om det är fullt, och plötsligt har vi värdlens finaste lägenhet för fem peroner runt tusenlappen i Paihia. Vi är fem nu för Åsa som spelar undervattensrugby i Sams lag och råkade vara i Auckland hakar på oss en sväng. Hon har uppenbarligen inte läst bloggen.

Dagarna i Paihia spenderade vi vid en ödslig strand och i en uråldrig skog där det fanns jättestora kauriträd. På något sätt matchar inte den här pre-historiska djungeln med sina träd-ormbunkar riktigt landskapet i övrigt som består av gröna Brösarpskullar med kor på bete. Det ser ut som smörreklam med Jurasic park-scenografi.

Träd med 2000 år på nacken.

Nästa anhalt blev Coromandel-halvön som utgör slutet på Nya Zealands största vulkaniska område vilket sträcker sig ner förbi Tauposjön mitt på norra ön. På Hot water beach kan man gräva ut en liten varmvattenpöl med spade och sitta och plaska i vilket passade fint för det duggade och var lite ruggigt. Det var väl kul i fem minuter, sedan ville barnen istället spolas runt i lite för höga vågor i en ganska för kall ocean. Men om man hann gräva ner fötterna en bit i sanden mellan livräddningarna så fanns där faktiskt varmvatten så att åtminstone fötterna höll sig varma.

Barn på solig strand. Barn på kylig strand.

Einar gräver efter varmvatten.

En jävligt snygg tjej.

Vi bodde på den mycket ocharmiga stug-camingen Hot water brewing co. som drevs av ett bittert gammalt par som välkomnade oss med att meddela att man inte får pengarna tillbaka om man vill förkorta sin vistelse. Restaurangdelen drevs däremot av Tim, en engelsman i 60-årsåldern som pratade flytande svenska och som varit restaurangchef på ishotellet i Jukkasjärvi. En minnesvärd rätt som var ny på menyn dag två var sea food plattern för två personer som serverades i en stor lasagneform innehållande läckerheter som skagenröra och rökt lax på limegräsglass. Såsom namnet antydde fanns även ett mikrobryggeri på stället, så Åsa och jag passade på att fylla veckans kvot av hipsterpoäng med lokal IPA.

Mannen bakom rätten hade bott några år i Vemdalen.

Nu har vi redan hunnit till staden Taupo, universums mekka för örings- och regnbågsfiske, så nästa inlägg kommer enbart att utgöras av bilder på mig när jag fångar trekilosöringar. Håll till godo.