Fiskebloggen

Tongariro river. Ända sedan slutet på 1800-talet har flugfiskare vallfärdat från världens alla hörn för att kasta i den här legendariska ån. Det finns ett 30-tal fiskepoler utmärkta på en sträcka om en dryg mil från vilka entusiaster, celebriteter och kungligheter stått sida vid sida med lokala fiskare och slitit upp fantastiska mängder av magnifik regnbåge och öring sedan förrförra sekelskiftet. Den brittiske författaren Zane Grey fiskade i ån på 20-talet och var så förtjust att han försökte tillförskaffa sig den för egen del, men affären gick inte i lås och man kan idag fiska i ån mot en dagsavgift om NZD 17 (ca. 130 kr).

Jag vill inte framstå som bitter, men jag tycker ändå att det är ett jävla överpris för den där skitån. Det hade regnat dagen före och var lite lagom halvmulet. Jag hyrde vadare och spö och köpte en handfull våtflugor på rekommendation av han-i-butik. Polerna kan vara 2-3 m djupa, och det är strömt, så man sätter en "sänkfluga" i änden på tafsen och ytterligare en lättare fluga ett par tre decimeter högre upp på linan, förklarade han. Ett stopp på Taupo museum för att lämna av familjen, så stod jag på åkanten till polen Red Hut strax efter lunch med ett leende från öra till öra.

Det var förvånansvärt svårt att ta sig ner till vattnet, och ganska djupt och strömt när jag bara vadat ut några meter, och hög skog bakom som försvårade kasten. Men när ett par fiskar visat sig vid ytan strax övanför, på samma sida som jag stod, insåg jag att det inte var en slump att andra sidan ån bestod av ett stort, platt stenparti, idealiskt för flugkast, och att där fanns en hängbro ett 100-tal meter längre upp.

Sanningen att säga hade jag efter detta en mycket fin dag vid ån, trots uteblivna napp och möjligen också förutom en liten strapats då jag, lite för envis för mitt eget bästa, försökte forcera ett stycke mycket tät nya-zealändsk djungel i jakten på en stig som jag efter 20 minuters kamp och sönderrivna armar fick erkänna att nog hade växt igen för ett antal år sedan. Banne mig att djungeln hann växa sig ännu tätare till returen.

Lite senare fick jag tipps om plats och tid för fiske av en kiwi-kille som kände ån, och han gav mig ett par flugor som han visste att skulle funka. Fisken lät sig fortfarande inte övertygas, men den vackra och mäktiga ån lämnade ett bestående intryck och längtan att återvända en dag.

Bildbevis? Om man ignorerar karaktären i förgrunden som ser ut att ägna sig åt någon form av obegripligt utkast på bakkastet, vilket hans pappa säkerligen förklarat otaliga gånger att resulterar i ett dött kast som ingen fisk kommer att nappa på, så ger den här bilden möjligen en förnimbar känsla för vilken typ av å vi pratar om.

Ok, nästa inlägg lovar jag att återgå till att skriva för en bredare publik än bara till pappa och Fredrik.