Flest mil vinner

Wellington påminde en del om Rio med stränder mitt inne i stan och bergssluttningar täckta av bostadshus och hopplöst smala kringelikrokvägar som mer liknar topografikurvor än gator på kartan. Liksom i Rio ses det mellan fingrarna med byggnation på ockuperad mark, av alla utom försäkringsbolagen, berättade Sams kompis Kris som bor och driver ett B&B högt uppe på en av dessa sluttningar tillsammans med sina pojkvänner Pugsley (som också heter Chris i förnamn) och Andy. Sam jobbade ett par veckor i deras trädgård när hon luffade runt här för 12 år sedan. Det är ett fantastiskt hus, ritat av en kille som uppenbarligen älskar vinklar, helst inte räta, men tycker att takhöjd är ett mått som blir vad det blir. Det ligger säkert på ett par hundrad meters höjd med utsikt över stad, hav och berg som jag först trodde var sydön, men det var nog bara andra sidan bukten. Man hade kunnat spela in Djungelboken i trädgården som var Andys stora passion när han inte räddar sjölejon på någon blåsig holme halvvägs till Antarktis. (kolla in koromikohomestay.co.nz)

Vi åt lunch och de sammanfattade snabbt de gågna 3x12 åren (Sam behövde inte förklara så mycket: först en Teitur, sen en Einar, sen en Hildur) och vi fick tipps om en trevlig strand för födelsedagspicnic på eftermiddagen. Jag fyllde 37 den dagen. Primtal.

Kanske retades Kris lite när han inte nämnde att klädsel var valfritt på just den stranden. Det var i vilket fall en vacker plats och lite folk sånär som på några barrumpor och en fiskare med rastaflätor. Hildur kunde visst inte riktigt avgöra könet på den långhårige fiskenubben så när Sam kommenterar att han inte såg ut att få någon fisk utbrister vår genusskadade dotter "Det heter faktiskt HEEEN när man inte vet om det är en kille eller en tjej." Stackars barn. Genusdagisåren har satt sina spår. Hur ska det gå för henne i livet?

Min inför-40-årskrisen-look.

Att resa sätter perspektiv på tillvaron och leder till självinsikt. Fokus för den här resan har hela tiden varit att ha en njutbar och lugn tid med familjen, sätta barnen i första rummet och inte fixera sig vid eventuella planerade rutter eller att bocka av sevärdheter och andra resmål. Vår urprungliga plan för södra ön inbegrep 120 mil bilkörning som de formel-1-skolade öborna avverkar på 14 timmar och 54 minuter enligt Google maps (vilket som sagt förutsätter att fartnålen håller sig över 80-sträcket fast helst inte under 100 där det går). Den rutten för besökaren längs skärgårdskusten Marlborough Sounds, genom den bergomslutna dalgång som utgör södra gränsen till nationalparken Kahurangi, längs kuststräckan mellan Westport och Greymouth som går genom ytterligare en nationalpark och bjuder på sandstränder på höger sida och samtidigt djungelbeklädda alplandskap på vänster sida, och så småningom förbi Franz Josef och Fox-glasiärerna, vidare förbi Nya Zealands äventyrscentrum med stort Ä, Queenstown, etc. Med andra ord, en av den här planetens kanske mer spektakulära stråk. Vi tänkte oss sådär 10-14 inte särskilt lugna dagar för den här delen.

Väl på plats hade vi inte riktigt de väl behövliga 10-14 dagarna att tillgå utan vi hade fem. Eftersom färjan vi bokat den 18e var trasig varpå vi fick en extra dag i Wellington (som vi spenderade i hamnen vid färjeterminalen) så anlade vi sydön på eftermiddagen den 19e och vi tänkte som sagt fira jul i Dunedin. Lite omplanering hade varit helt på sin plats. Kanske är det ett släktdrag. Pappa är trots allt, efter fyra år i Peking, regerande världsmästare i speed-guidening av Himmelska fridends torg OCH den förbjudna staden (ca 2,5 km fågelvägen). Han gör det på 43 minuter och 17 sekunder. 120 mil av upplevelser på fem dagar, hur svårt kan det vara!

För Einars del var detta jackpott. Tre timmar iPod, stopp i 20 minuter, "åh, fantastiskt, klick, klick, ok allesammans tillbaks in i bilen nu", två timmar iPod... Dr. Arnarson visar ytterligare en gång prov på sin fantastiska anpassningsförmåga och flexibilitet och bekräftar inte alls karaktärsdragen envishet och tidsoptimism.

Så kul kan det vara att åka Toyota.

Pancake rocks, ett geologiskt mysterium. Väl värt 20 minuter.

Höjdrädd tjej på läskig bro med sprallig sexåring.

På Nya Zealand lever 80-talet kvar i form av glasmöbler. Hotell och B&B:s inreder gärna med matsalsbord och badrumshandfat i detta praktiska material. Här har vi glashandfat i ett stycke (Beach Hideaway, Graymouth).

Franz Josef Glacier