Skjuta is

Julafton. Facebook svämmar över av vännernas statusuppdateringar om mörker, bilder på klappar under  granar (trenden är större julgranskulor och vita plastgranar), snö och alla de aktiviteter man kan göra med den.
Själva vaknar vi i vår lägenhet på Alpine resort Wanaka. Ännu ett boende som Teitur fixat perfekt. Han lyckas optimera resan mer och mer. Våningen är 50kvm större än hela vårt hus och har utsikt över en stor pool och över berg med glaciärer.
Vårt hus i en förort till Stockholm känns långt ifrån perfekt. En liten känsla av "borde jag inte kunna göra mer av mitt liv" smyger sig på. Nåja det är dags att resa vidare. Vi befinner oss i ett land där man firar jul den 25 så för oss är julaftonen resdag.

Nästa boende har Teitur bokat i god tid. Jag får erkänna att jag bara tittat på bilderna lite halvhjärtat i höststressen. Jag som råkar vara fanatiskt husintresserad och i vanliga fall finner att min hjärna omedvetet lagrar sockeltyp, kakelfogar, fönsterhaspar, rumsdisposion, brytare, blandare och fönstersort i varje hem och hus jag varit i minns nu bara lite vagt ett boende med färg. Det kommer att visa sig vara en underdrift.

Vi passerade Dunedin, ännu en stad med en huvudgata som är kantad med låga hus tagna ur en västernfilm. En halvtimme senare gled vi in i ett idylliskt litet område där vi plötsligt skymtade ett torn och en stor piratflagga bakom en hög häck.

Vi var framme vid Aramoana castle och jag kände hur synen på mitt eget boende och liv förändras.

Margret köpte den 1500kvm stora tomten för ca 25 år sedan. Hon bodde i den lilla orginalstugan från 40-talet och jobbade på soptippen i Dunedin. Hon började samla på alla de vackra saker som folk slängde, till en början mängder av fönster med blyinfattat glas, sedan vackra byggnadsdetaljer i gjutjärn.
För ca tio år sedan började hon fundera på hur hon verkligen vill bo och svaret blev- i ett slott. Under en promenad på stranden mötte hon en arkitekt, på soptippen mötte hon en ny vän Doi som byggt tre egna hus.
Det tog dem åtta år att bygga det som ni kan se på bilderna.

Det är så långt ifrån den nuvarande svenska idén om hur ett hem ska se ut och jag älskar det. Återvinning av allt -även de saker som inte är perfekta, massor av färg (rosa tak i ett rum), tjock heltäckningsmatta från en kyrka, udda fönster, övervåning med en 2 meter stor albatross på en pedistal, ytterdörr som öppnas genom att man drar i ett sammetsrep med en skyltdockshand fastsatt i. En trädgård fylld med rosor, vallmo, en buss, två ombyggda husvagnar, en koja i ett träd, höns, en ark (ca 20 meter lång och försedd med piratflagga), ett vanligt badkar under öppen himmel, ytterligare en liten stuga med en fantastisk uteplats.

Marget och Doi var helt otroliga värdar- öppna, generösa och med barnasinnet kvar. Den 25 åt vi jullunch tillsammans, vi bidrog med köttbullar och en jansons frestelse. Sedan följde ett litet upptåg där värdinnan bytte om till styltclown, alla gäster uppmanades att klä ut sig och kliva in i önskebåset och skriva ner sin önskan. Einar skrev LEGO, Hildur skrev SKJUTA IS.

Einar i båset önskar sig lego.

Eftermiddagen spenderas med att hoppa i havet och plocka snäckor. Barnen hade tur, tomten hade hörsammat deras önskningar. Einar satt med sitt lego och undrade om han inte genast kunde få tillbaka till önskebåset och skriva mer. Hildur var visserligen nöjd med sin Elsadocka men tyckte nog att tomten missförstått lite då det var Hildur som skulle kunna skjuta is och inget annat.

Vi förlängde vår vistelse med en dag och hann med mer bad, strandgokart med segel och naturpromenader till hemliga gungträd.

Doi, Einar och hunden Olive.

Hildur i Underlandet svävar över gula lupiner.

Jag fotade huset utan och innan, ritade av trädgården och funderar på hur jag ska övertyga Teitur om att vår framtida tillbyggnad nog behöver ett torn ialla fall. Tills dess ska jag börja samla på fönster.