Time to get cooking

Bloggen laggar lite. Imorgon lämnar vi Australien och vi har inte bloggat ett ord om landet än. Lathet och dålig disciplin bär förstås en del av skulden, men bloggandet blev också en prioriteringsfråga när det händelsevis låg fem säsonger av TV-serien Breaking Bad på den medhavda datorn.

Lite kortfattat (ingen spoiler) har vi kemiläraren Walter White som drabbas av lungcancer. Det hela äger rum före Obama-care, så för att finansiera behandlingarna skaffar han en husbil och installerar ett metamfetamin-labb. Sedan brakar helvetet lös.

Kontrasten kunde inte vara större mellan ett cancersjukt kemigeni i landet med västvärldens snålaste sociala förmåner och en föräldraledig mattesnubbe från landet med de mest generösa dito på nöjesresa i Australien, så anledningen till att Einar och jag strax efter lunch på nyårsafton klev in på Mighty Campers husbiluthyrning i Sydney var inte att jag tänkte börja koka knark.

För att sammanfatta tre veckors campande i ett enda blogginlägg behövs lite struktur, så jag börjar med kärnan:

Campingen
Det som lockar mest med att ha husbil är förstås friheten. Friheten att kunna åka vart som helst och campa var som helst. Den friheten begränsades iofsig något av att vi inte hade full koll på hur allemansrätten funkar i Australien och 12V-batteriet dög ändå inte riktigt till att driva kylskåpet. Fast det verkliga skälet till att vi i slutändan bara kravallcampade tre nätter på hela resan var att om vi inte hade extern ström inkopplad så hann vi inte ens se introt till Breaking Bad innan datorn dog.

Visserligen varnade guideböckerna för att veckorna efter nyår går australiensarna man ur huse då festligheterna är över och sommarlovet startar på riktigt. Priset på campingar och aktiviteter går upp minst 50%. Jag trodde nog ändå i min enfald att i världens sjätte största land (Antarktis ej inräknat) skulle det gå att hitta en plats för att parkera en liten husbil om kvällarna. Istället mötte oss no vacancies-skyltar och kravet att man måste stanna en hel vecka. Vår räddning blev appen wiki campers, obegränsade inhemska samtal i vårt vodafone-avtal och som vanligt Sams sweet talk och förmåga att diskutera priset.

Familjen ger själva campingupplevelsen 4 campingstolar av 5 möjliga, där den yngre generationen drar upp medeltalet. Hildur tyckte att det bästa var att träffa nya kompisar och Einar uppskattade mest att äta morötter (han åt faktiskt mycket morötter, säkert 2kg själv på tre veckor). Jag tyckte det var jäkligt skönt att slippa planera och de flesta campingar var välförsedda med pool och barnaktiviteter. Framemot slutet på andra veckan behövde man heller inte längre ringa runt på morgonen för att boka en plats. Men själva campsajterna lämnade ofta en del i övrigt att önska vad gäller storlek och mysighet. Hur kommer man på, i ett land på sju och en halv miljon kvadratkilometer, att campa som om man var på rockfestial.

Detta är inte Roskilde.

Sista veckan var det lite luftigare, men knappast mysigare.

Att köra husbil
Att ratta runt ett 3.5-tons fordon på vänster sida var förstås en ny spännande erfarenhet, så vad kunde passa bättre för att kalibrera dimensionerna än att styra jungfruturen in i Sydneys stadskärna på nyårsafton med vetskapen att halva stan spärras av från kl. fyra pga besökstrycket. En timme senare hade jag både lyckats vända i en återvändsgränd och (typ) fickparkera åbäket. Vi övervägde att kamouflera bilen med en vit duk och ställa oss framför operahuset, men bestämde oss för att istället åka till Watson's Bay varifrån man ser fyrverkerierna från lite håll. Därmed både avslutades det gamla och inleddes det nya året med ett dopp i Tasmanhavet. Efter att ha delat på en 125 ml champagneflaska och sett motsvarande Liberias statsbudget eldas upp på en kvart gick vi och lade oss utan att kolla på Breaking Bad (vi hade ju ingen ström).

Ett par incidenter blev det förstås, fattas bara med Teitan vid ratten. En dag när vi följde en vägbeskrivning som damen på campingen gett oss, hann jag plötsligt skönja siffran 3.2 på en sådan där varningsbom som de hänger över vägen, åtföljt av ett klonk. Under ett par sekunder bearbetade min skarpa mattehjärna olikheten 3.4<3.2 och kom slutligen fram till att den var falsk varpå jag flyttade foten till bromspedalen. Jag har aldrig tidigare nästan hyvlat av toppen på ett fordon under en för låg bro, så jag sa till Sam att jag inte visste vad jag skulle göra. Fem, sex gånger sa jag det, men det verkade inte lösa situationen. Så Sam fick hoppa ut och dirigera trafiken och jag började backa försiktigt. Lösningen kom när en Crocodile Dundee-aktig typ i röd pickup ställde sig på tvären så att ingen kom förbi och jag kunde i lugn och ro vända den 7m långa farkosten på den lika breda vägen. Sedan frågade vår cowboy vart vi skulle, beskrev en alternativ väg med 10 ord, gjorde tummen upp och körde iväg varpå trafiksituationen var återställd.

En annan gång körde jag aningen för fort över ett gupp på en grusväg och ett utfällbart fotsteg blev lite mos. Men Sam fick låna campinggubbens verktygslåda och en timme senare var fotsteget som nytt, så vi nämnde inget om detta för Mighty Campers vid återlämnandet av husbilen.

Djurlivet
Plötsligt händer det; Sam och jag gav oss ut på en liten joggingtur längs ån i Bairnsdale. Det var vi två och så några tusental fladdermöss, den lite större sorten, som valt att bege oss ut på upptäcktsfärd denna afton. Det kändes lite skönt att vara två, vilket är märkligt för jag räknade inte med att bli attackerad och jag hade ingen tydlig bild av hur Sam skulle försvara mig om det hände. Pulsen gick heller inte ner ytterligare när vi i ett mörkt skogsparti skrämde fart på en liten tvättbjörnsfamilj som hade picnic strax intill stigen.

Som kontrast till att bli jagade av vampyrfladdermöss begav vi oss morgonen därpå till Raymond Island där ca 600 av världens minst adrenalinframkallande djur, koalabjörnen, lever en tillvaro som går ut på att ta det lugnt. Koalans enda födoämne, eukalyptusblad, är näringsfattiga och giftiga vilket lett till att koalan har väl utvecklad lever men har istället avvecklat det energikostsamma och för koalan överflödiga organet hjärnan. Djurvärldens motsvarighet till oss nordbor.

Det fanns en utstakad koala trail som det tog en dryg halvtimme att avverka. Vi såg inte mindre än tolv sovande hårbollar; 2% av öns bestånd.

I Australien väcks man inte till sång av koltrast och näktergal. Jag får tacka min nedsatta hörsel för att få sova ut om morgnarna, men Sam började irritera sig vid 5-tiden på att någon hängt ut ett högljutt och dissonant vindspel. Irritationen bestod tills vi under morgonen märkte att vindspelet förekom på alla möjliga platser på campingen och verkade komma från träden.

Några nätter kom det skurar och då finns naturligtvis en fågelart som har ett nu-verkar-skuren-ha-dragit-över-rop som den ger ifrån sig när det blir uppehåll. Jag fångade ljudet (dock inget foto) av en av dem på film morgonen därpå, men på natten var de igång hela gänget.

Någon slags kakadua kanske?

Oturen med sångförmågan till trots är fåglarna tjusiga att titta på.

När ett portabelt zoo hälsade på på campingen fann Hildur nya vänner.

Pyttelite kultur
Melbourne var en cool stad. Ett graffiti-tolerant kvarter. En stor central utställningslokal av det australiensiska surfmärket Mambo, som sedan 80-talet bidragit till att ge surfare en dräglig tillvaro genom den enkla, tydliga affärsstrategien "any idiot can sell a T-shirt with a print for more than it's whole sale value."

Maten
Fish and chips, in abundance.

Folket
Efter drygt två månader på resande fot börjar vardagen i Sverige att segla in i en dimma. Ett utgånget säkerhetscertifikat hindrar effektivt jobbmejltrafiken. Jag får veckorapporter om barnens skolverksamheter; förskolan Grodan har återvinningstema och Einars klass ska till Konserthuset. Jag föreställer mig en snöslaskig konserthustrappa under den ledsamma Orfeus-statyn som nog saknar sin Euredike mer än någonsin såhär års. Jag slår snabbt bort tanken. Det känns fruktansvärt avlägset.

Vi hängde en eftermiddag i Sydney med Kristoffer, en f.d. doktorandkollega, som kom hit med flickvännen Hannah från Manchester för fem år sedan och numera är de medborgare. Vi hann till fiskmarknaden precis före stängning och kunde därefter fortsätta hem till Kris för att "throw a shrimp on the barbie". Planer på att återvända till England? Jasså, inte det? Oväntat.

Men Sydney är ändå världens mest överbefolkade stad med fruktansvärda bostadshyror. Någon vecka senare var vi i Melbourne och träffade Sams kompisar Per och Nicole som bor där med sina tre tjejer. De har, i likhet med alla andra barnfamiljer, flytt dit från Sydney pga bostadspris i kombination med $100 per dag (ca 650 spänn) i dagisavgift. Den här gången slängde vi kyckling och lammkorv på the barbie. Jag funderar på vad jag egentligen föredrar; gratis dagis eller att kunna stå i trädgården i shorts och grilla året om.

Eller så kan man göra som Tracy som vi hamnade bredvid på en kamping i Genoa, precis på gränsen mellan landskapen Victoria och New South Wales. Hon sålde hus och hem för fyra månader sedan och bor nu med fyra barn i en husvagn medan gubben är någon annanstans och jobbar. De tänkte göra Australien runt på ett år, men hade inte kommit så långt än. Svensken i mig letar efter ett mörker i den historien; hur hamnade hon i den situationen? Men vi hängde med dem ett par fantastiskt kravlösa dagar, barnen badade och lekte, Emilia och Aisha frågade vad allt hette på svenska. Tracy frågade inget om vad vi pysslar med hemma, så jag slapp förklara att vi båda jobbar heltid så vi drar sällan och badar på en tisdagförmiddag och förresten ska det vara ljust och fräscht i Sverige så vi lade pengarna och fritiden på ett nytt kök i höstas istället för en husvagn. Kanske hade hon tänkt: Hur hamnade de i den situationen?