Slapparmånaden

En ytterliggare lärdom från den här resan är att blogga iallafall inte är något som jag ska ägna mig åt. Det är fan lättare att sätta sig och plugga till en tenta. Jag känner sympati med Leif GW Persson som enligt Sigge Eklunds utsago skulle starta en blogg och Sigge tippsade att det tar kanske 20 minuter nu och då. Veckan därpå ringde visst en rasande Leif upp Sigge och meddelade att 20 minuter var en tidsoptimistisk uppskattning och att all hans vakna tid hade varit en bättre gissning.

De sista veckorna av resan är verkligen ämnade enbart åt att slappa. Det är ju bra förutom att i mitt huvud har begreppet slappa den paradoxala betydelsen att ha hur mycket tid som helst att göra det man vill med. Paradoxalt eftersom så fort man börjar göra allt detta man tänkt sig så äts ju det obegränsade tidsförrådet upp och blir till slut precis lika begränsat som det är när man inte slappar. Därmed klarar jag utan vidare att stressa och sura ihop när det inte blir som det ska, fast att det enda jag gör är att slappa. Lincon sade visst
“Folks are usually about as happy as they make their minds up to be.”

Lyckligtvis förflyter de flesta dagar utan missöden som sabbar mina slapparaktiviteter. Det handlar om saker som att göra en fruktsmoothie till frukost (vad kallade man hackad och mosad frukt innan Mat-Tina presenterade smoothien för det svenska folket), att pyssla lite med barnen på förmiddagen och inte försumma Einars skrivläxa, att klämma in lite simskola under badpasset, att komma ihåg att prata isländska med barnen och spela ljudsagorna "Stúfur" eller "Þrír litlir grísir" på paddan, att få en stund här och där åt mig själv att läsa min bok (en lättsam kioskvältare om aposteln Paulus) och inte minnst att få skriva några rader kod på något evighetsprojekt som jag släpat med mig hit. Jag läser föregående mening och tänker att det måste ju falla på någons lott att vara sämst i världen på att slappa.

Schack med barnen kvalar som godkänd slapparaktivitet.

Malaysia Thailand
Något jag är betydligt bättre på är att hålla alla dörrar öppna. Om man är en sådan person som inte kollar upp när monsunen inträffar dit man ska åka, så är det praktiskt att reflexmässigt boka ombokningsbart boende. Någon vecka innan vi lämnade Australien avslöjade min väderapp följande utsikter för Pahang, varpå jag klickade cancel på allt boende i Malaysia och letade upp ett tokbilligt flyg för streckan Singapore-Krabi istället (med AirAsia som kraschat ett par veckor tidigare, förlåt att jag inte sa något mamma men nu är det över och det gick ju bra).

Pahang - Krabi: 0-1.

Förutom bättre väderlek hade destinationsändringen dessutom den mycket trevliga bieffekten att vi kunde möta upp och hänga med våra polare Fredrik och Mickan och Valdemar, 2 år, på Bang Tau beach i Phuket i några dagar. Ett välkommet avbrott i kampen att föra en slappartillvaro. Fredrik har många goda sidor, och två av dessa är hängivet fiskeintresse och utmärkt känsla för researrangemang, så jag hann knappt klicka send för att meddela att vi kommer förrän han hade bokat en romantisk heldagstur med havsfiske för två.

Den stora fiskedagen inleddes strax före sju med en tallrik stulen buffetfrukost från Fredriks hotell. Sedan väntade en timmes biltur till öns sydspets med stopp för att plocka upp ytterligare sex fiskeentusiaster. Gud skapade västkustamerikaner för att sätta stämningen. Sist ombord var en 60-årig snubbe från Kalifornien tillsammans med sin 20-åriga fiskekamrat som vi först antog att var hans dotter. Samtidigt som han klev in i bilen riktade han frågan till de morgontrötta passagerarna: "Is this one going for the big fish? Just wanna make sure I'm on the right bus." åtföljt av ett självsäkert skratt.

Våra fiskeguider ville uppenbarligen sänka förväntningarna och varnade att senaste dagarna varit svårfiskade, men det ville sig inte bättre än att vi trollade rätt över ett tonfiskstim så att alla utom den hovhållande jänkaren fick slita upp varsin fisk och så blev det sashimi på tillbakavägen. Ganska spännande var det faktiskt när ett par av fiskarna som kom upp var brutalt avhuggna på mitten. Guiden gissade att en kungsmakrill varit i farten och bytte raskt till grövre grejer, men tandavtrycken förblev det enda vi fick se av den kompisen.

Tack Mickan och Sam för den här dagen.

Aonang och Hua Hin
Vi prioriterade utrymme före läge i valet av boende i Thailand. I Aonang var vi på ett litet komplex om tre hus varav de andra två stod tomma större delen av tiden. Stället låg någon kilometer från stranden och restaurangerna, men det hade de tänkt på, så vi fick en mobil av vår värd Poo vid ankomst där man kunde slå siffran 2 så dök det upp en gratis tuktuk inom en kvart.

Poo ordnade också gärna utflykter såsom en liten kajaktur i en djungelravin, som iofsig även innebar en oannonserad en och en halv timmes transport i tuktuk i 90km/h på motorväg, antagligen statistiskt sett den enskilt farligaste upplevelsen som jag någonsin varit med om. Paddelturen var trevlig, även om guiderna paddlade iväg i sitt eget tempo. Vi slapp dock ligga sist tack vare tre vietnamesiska studenter som kämpade för att paddla sin kanot i tre olika riktningar samtidigt. Eller om de var i det vietnamesiska landslaget i kanotbalett.

I Hua Hin hyrde vi ett hus från Sams kollega, i ett komplex om fyra hus varav två stod tomma och ett huserades av Bengt och Toy, ett pensionerat par som höll till där under vintern. De var supergulliga och tog oss på utflykter och hjälpte oss med diverse bestyr som när poolfiltret lade av och vattnet blev grönt. Tack vore avsaknaden av personal i kombination med avgränsande häck kunde Sam tillämpa jämställdheten när den är som bäst, och gå runt topless. Bengt menade att övervakningskameran som var riktad mot vårt hus inte var inkopplad. I annat fall kommer ni säkert kunna följa oss i nästa säsong av Paradise Hotel.

Huset i Hua Hin (med Sam fotat bakifrån för säkerhets skull)

Vi avslutade resan på samma tema som Hildur valde att inleda på för tre och en halv månad sedan i Tokyo genom att spy ner en tunnelbanevagn. Den här gången med en matförgiftad Sam sista natten i Hua Hin, en åksjuk Einar under tretimmarsresan i taxi till Bangkok, och som bonus, godtycklig magåkomma med tillhörande nattlig dusch och byte av Hildurs sängkläder natten före hemfärden.

Det var allt för den här gången. Nu ska vi hem och tillverka fler barn så att vi kan åka på ny föräldraledighetsresa om några år.

Time to get cooking

Bloggen laggar lite. Imorgon lämnar vi Australien och vi har inte bloggat ett ord om landet än. Lathet och dålig disciplin bär förstås en del av skulden, men bloggandet blev också en prioriteringsfråga när det händelsevis låg fem säsonger av TV-serien Breaking Bad på den medhavda datorn.

Lite kortfattat (ingen spoiler) har vi kemiläraren Walter White som drabbas av lungcancer. Det hela äger rum före Obama-care, så för att finansiera behandlingarna skaffar han en husbil och installerar ett metamfetamin-labb. Sedan brakar helvetet lös.

Kontrasten kunde inte vara större mellan ett cancersjukt kemigeni i landet med västvärldens snålaste sociala förmåner och en föräldraledig mattesnubbe från landet med de mest generösa dito på nöjesresa i Australien, så anledningen till att Einar och jag strax efter lunch på nyårsafton klev in på Mighty Campers husbiluthyrning i Sydney var inte att jag tänkte börja koka knark.

För att sammanfatta tre veckors campande i ett enda blogginlägg behövs lite struktur, så jag börjar med kärnan:

Campingen
Det som lockar mest med att ha husbil är förstås friheten. Friheten att kunna åka vart som helst och campa var som helst. Den friheten begränsades iofsig något av att vi inte hade full koll på hur allemansrätten funkar i Australien och 12V-batteriet dög ändå inte riktigt till att driva kylskåpet. Fast det verkliga skälet till att vi i slutändan bara kravallcampade tre nätter på hela resan var att om vi inte hade extern ström inkopplad så hann vi inte ens se introt till Breaking Bad innan datorn dog.

Visserligen varnade guideböckerna för att veckorna efter nyår går australiensarna man ur huse då festligheterna är över och sommarlovet startar på riktigt. Priset på campingar och aktiviteter går upp minst 50%. Jag trodde nog ändå i min enfald att i världens sjätte största land (Antarktis ej inräknat) skulle det gå att hitta en plats för att parkera en liten husbil om kvällarna. Istället mötte oss no vacancies-skyltar och kravet att man måste stanna en hel vecka. Vår räddning blev appen wiki campers, obegränsade inhemska samtal i vårt vodafone-avtal och som vanligt Sams sweet talk och förmåga att diskutera priset.

Familjen ger själva campingupplevelsen 4 campingstolar av 5 möjliga, där den yngre generationen drar upp medeltalet. Hildur tyckte att det bästa var att träffa nya kompisar och Einar uppskattade mest att äta morötter (han åt faktiskt mycket morötter, säkert 2kg själv på tre veckor). Jag tyckte det var jäkligt skönt att slippa planera och de flesta campingar var välförsedda med pool och barnaktiviteter. Framemot slutet på andra veckan behövde man heller inte längre ringa runt på morgonen för att boka en plats. Men själva campsajterna lämnade ofta en del i övrigt att önska vad gäller storlek och mysighet. Hur kommer man på, i ett land på sju och en halv miljon kvadratkilometer, att campa som om man var på rockfestial.

Detta är inte Roskilde.

Sista veckan var det lite luftigare, men knappast mysigare.

Att köra husbil
Att ratta runt ett 3.5-tons fordon på vänster sida var förstås en ny spännande erfarenhet, så vad kunde passa bättre för att kalibrera dimensionerna än att styra jungfruturen in i Sydneys stadskärna på nyårsafton med vetskapen att halva stan spärras av från kl. fyra pga besökstrycket. En timme senare hade jag både lyckats vända i en återvändsgränd och (typ) fickparkera åbäket. Vi övervägde att kamouflera bilen med en vit duk och ställa oss framför operahuset, men bestämde oss för att istället åka till Watson's Bay varifrån man ser fyrverkerierna från lite håll. Därmed både avslutades det gamla och inleddes det nya året med ett dopp i Tasmanhavet. Efter att ha delat på en 125 ml champagneflaska och sett motsvarande Liberias statsbudget eldas upp på en kvart gick vi och lade oss utan att kolla på Breaking Bad (vi hade ju ingen ström).

Ett par incidenter blev det förstås, fattas bara med Teitan vid ratten. En dag när vi följde en vägbeskrivning som damen på campingen gett oss, hann jag plötsligt skönja siffran 3.2 på en sådan där varningsbom som de hänger över vägen, åtföljt av ett klonk. Under ett par sekunder bearbetade min skarpa mattehjärna olikheten 3.4<3.2 och kom slutligen fram till att den var falsk varpå jag flyttade foten till bromspedalen. Jag har aldrig tidigare nästan hyvlat av toppen på ett fordon under en för låg bro, så jag sa till Sam att jag inte visste vad jag skulle göra. Fem, sex gånger sa jag det, men det verkade inte lösa situationen. Så Sam fick hoppa ut och dirigera trafiken och jag började backa försiktigt. Lösningen kom när en Crocodile Dundee-aktig typ i röd pickup ställde sig på tvären så att ingen kom förbi och jag kunde i lugn och ro vända den 7m långa farkosten på den lika breda vägen. Sedan frågade vår cowboy vart vi skulle, beskrev en alternativ väg med 10 ord, gjorde tummen upp och körde iväg varpå trafiksituationen var återställd.

En annan gång körde jag aningen för fort över ett gupp på en grusväg och ett utfällbart fotsteg blev lite mos. Men Sam fick låna campinggubbens verktygslåda och en timme senare var fotsteget som nytt, så vi nämnde inget om detta för Mighty Campers vid återlämnandet av husbilen.

Djurlivet
Plötsligt händer det; Sam och jag gav oss ut på en liten joggingtur längs ån i Bairnsdale. Det var vi två och så några tusental fladdermöss, den lite större sorten, som valt att bege oss ut på upptäcktsfärd denna afton. Det kändes lite skönt att vara två, vilket är märkligt för jag räknade inte med att bli attackerad och jag hade ingen tydlig bild av hur Sam skulle försvara mig om det hände. Pulsen gick heller inte ner ytterligare när vi i ett mörkt skogsparti skrämde fart på en liten tvättbjörnsfamilj som hade picnic strax intill stigen.

Som kontrast till att bli jagade av vampyrfladdermöss begav vi oss morgonen därpå till Raymond Island där ca 600 av världens minst adrenalinframkallande djur, koalabjörnen, lever en tillvaro som går ut på att ta det lugnt. Koalans enda födoämne, eukalyptusblad, är näringsfattiga och giftiga vilket lett till att koalan har väl utvecklad lever men har istället avvecklat det energikostsamma och för koalan överflödiga organet hjärnan. Djurvärldens motsvarighet till oss nordbor.

Det fanns en utstakad koala trail som det tog en dryg halvtimme att avverka. Vi såg inte mindre än tolv sovande hårbollar; 2% av öns bestånd.

I Australien väcks man inte till sång av koltrast och näktergal. Jag får tacka min nedsatta hörsel för att få sova ut om morgnarna, men Sam började irritera sig vid 5-tiden på att någon hängt ut ett högljutt och dissonant vindspel. Irritationen bestod tills vi under morgonen märkte att vindspelet förekom på alla möjliga platser på campingen och verkade komma från träden.

Några nätter kom det skurar och då finns naturligtvis en fågelart som har ett nu-verkar-skuren-ha-dragit-över-rop som den ger ifrån sig när det blir uppehåll. Jag fångade ljudet (dock inget foto) av en av dem på film morgonen därpå, men på natten var de igång hela gänget.

Någon slags kakadua kanske?

Oturen med sångförmågan till trots är fåglarna tjusiga att titta på.

När ett portabelt zoo hälsade på på campingen fann Hildur nya vänner.

Pyttelite kultur
Melbourne var en cool stad. Ett graffiti-tolerant kvarter. En stor central utställningslokal av det australiensiska surfmärket Mambo, som sedan 80-talet bidragit till att ge surfare en dräglig tillvaro genom den enkla, tydliga affärsstrategien "any idiot can sell a T-shirt with a print for more than it's whole sale value."

Maten
Fish and chips, in abundance.

Folket
Efter drygt två månader på resande fot börjar vardagen i Sverige att segla in i en dimma. Ett utgånget säkerhetscertifikat hindrar effektivt jobbmejltrafiken. Jag får veckorapporter om barnens skolverksamheter; förskolan Grodan har återvinningstema och Einars klass ska till Konserthuset. Jag föreställer mig en snöslaskig konserthustrappa under den ledsamma Orfeus-statyn som nog saknar sin Euredike mer än någonsin såhär års. Jag slår snabbt bort tanken. Det känns fruktansvärt avlägset.

Vi hängde en eftermiddag i Sydney med Kristoffer, en f.d. doktorandkollega, som kom hit med flickvännen Hannah från Manchester för fem år sedan och numera är de medborgare. Vi hann till fiskmarknaden precis före stängning och kunde därefter fortsätta hem till Kris för att "throw a shrimp on the barbie". Planer på att återvända till England? Jasså, inte det? Oväntat.

Men Sydney är ändå världens mest överbefolkade stad med fruktansvärda bostadshyror. Någon vecka senare var vi i Melbourne och träffade Sams kompisar Per och Nicole som bor där med sina tre tjejer. De har, i likhet med alla andra barnfamiljer, flytt dit från Sydney pga bostadspris i kombination med $100 per dag (ca 650 spänn) i dagisavgift. Den här gången slängde vi kyckling och lammkorv på the barbie. Jag funderar på vad jag egentligen föredrar; gratis dagis eller att kunna stå i trädgården i shorts och grilla året om.

Eller så kan man göra som Tracy som vi hamnade bredvid på en kamping i Genoa, precis på gränsen mellan landskapen Victoria och New South Wales. Hon sålde hus och hem för fyra månader sedan och bor nu med fyra barn i en husvagn medan gubben är någon annanstans och jobbar. De tänkte göra Australien runt på ett år, men hade inte kommit så långt än. Svensken i mig letar efter ett mörker i den historien; hur hamnade hon i den situationen? Men vi hängde med dem ett par fantastiskt kravlösa dagar, barnen badade och lekte, Emilia och Aisha frågade vad allt hette på svenska. Tracy frågade inget om vad vi pysslar med hemma, så jag slapp förklara att vi båda jobbar heltid så vi drar sällan och badar på en tisdagförmiddag och förresten ska det vara ljust och fräscht i Sverige så vi lade pengarna och fritiden på ett nytt kök i höstas istället för en husvagn. Kanske hade hon tänkt: Hur hamnade de i den situationen?

Skjuta is

Julafton. Facebook svämmar över av vännernas statusuppdateringar om mörker, bilder på klappar under  granar (trenden är större julgranskulor och vita plastgranar), snö och alla de aktiviteter man kan göra med den.
Själva vaknar vi i vår lägenhet på Alpine resort Wanaka. Ännu ett boende som Teitur fixat perfekt. Han lyckas optimera resan mer och mer. Våningen är 50kvm större än hela vårt hus och har utsikt över en stor pool och över berg med glaciärer.
Vårt hus i en förort till Stockholm känns långt ifrån perfekt. En liten känsla av "borde jag inte kunna göra mer av mitt liv" smyger sig på. Nåja det är dags att resa vidare. Vi befinner oss i ett land där man firar jul den 25 så för oss är julaftonen resdag.

Nästa boende har Teitur bokat i god tid. Jag får erkänna att jag bara tittat på bilderna lite halvhjärtat i höststressen. Jag som råkar vara fanatiskt husintresserad och i vanliga fall finner att min hjärna omedvetet lagrar sockeltyp, kakelfogar, fönsterhaspar, rumsdisposion, brytare, blandare och fönstersort i varje hem och hus jag varit i minns nu bara lite vagt ett boende med färg. Det kommer att visa sig vara en underdrift.

Vi passerade Dunedin, ännu en stad med en huvudgata som är kantad med låga hus tagna ur en västernfilm. En halvtimme senare gled vi in i ett idylliskt litet område där vi plötsligt skymtade ett torn och en stor piratflagga bakom en hög häck.

Vi var framme vid Aramoana castle och jag kände hur synen på mitt eget boende och liv förändras.

Margret köpte den 1500kvm stora tomten för ca 25 år sedan. Hon bodde i den lilla orginalstugan från 40-talet och jobbade på soptippen i Dunedin. Hon började samla på alla de vackra saker som folk slängde, till en början mängder av fönster med blyinfattat glas, sedan vackra byggnadsdetaljer i gjutjärn.
För ca tio år sedan började hon fundera på hur hon verkligen vill bo och svaret blev- i ett slott. Under en promenad på stranden mötte hon en arkitekt, på soptippen mötte hon en ny vän Doi som byggt tre egna hus.
Det tog dem åtta år att bygga det som ni kan se på bilderna.

Det är så långt ifrån den nuvarande svenska idén om hur ett hem ska se ut och jag älskar det. Återvinning av allt -även de saker som inte är perfekta, massor av färg (rosa tak i ett rum), tjock heltäckningsmatta från en kyrka, udda fönster, övervåning med en 2 meter stor albatross på en pedistal, ytterdörr som öppnas genom att man drar i ett sammetsrep med en skyltdockshand fastsatt i. En trädgård fylld med rosor, vallmo, en buss, två ombyggda husvagnar, en koja i ett träd, höns, en ark (ca 20 meter lång och försedd med piratflagga), ett vanligt badkar under öppen himmel, ytterligare en liten stuga med en fantastisk uteplats.

Marget och Doi var helt otroliga värdar- öppna, generösa och med barnasinnet kvar. Den 25 åt vi jullunch tillsammans, vi bidrog med köttbullar och en jansons frestelse. Sedan följde ett litet upptåg där värdinnan bytte om till styltclown, alla gäster uppmanades att klä ut sig och kliva in i önskebåset och skriva ner sin önskan. Einar skrev LEGO, Hildur skrev SKJUTA IS.

Einar i båset önskar sig lego.

Eftermiddagen spenderas med att hoppa i havet och plocka snäckor. Barnen hade tur, tomten hade hörsammat deras önskningar. Einar satt med sitt lego och undrade om han inte genast kunde få tillbaka till önskebåset och skriva mer. Hildur var visserligen nöjd med sin Elsadocka men tyckte nog att tomten missförstått lite då det var Hildur som skulle kunna skjuta is och inget annat.

Vi förlängde vår vistelse med en dag och hann med mer bad, strandgokart med segel och naturpromenader till hemliga gungträd.

Doi, Einar och hunden Olive.

Hildur i Underlandet svävar över gula lupiner.

Jag fotade huset utan och innan, ritade av trädgården och funderar på hur jag ska övertyga Teitur om att vår framtida tillbyggnad nog behöver ett torn ialla fall. Tills dess ska jag börja samla på fönster.

Flest mil vinner

Wellington påminde en del om Rio med stränder mitt inne i stan och bergssluttningar täckta av bostadshus och hopplöst smala kringelikrokvägar som mer liknar topografikurvor än gator på kartan. Liksom i Rio ses det mellan fingrarna med byggnation på ockuperad mark, av alla utom försäkringsbolagen, berättade Sams kompis Kris som bor och driver ett B&B högt uppe på en av dessa sluttningar tillsammans med sina pojkvänner Pugsley (som också heter Chris i förnamn) och Andy. Sam jobbade ett par veckor i deras trädgård när hon luffade runt här för 12 år sedan. Det är ett fantastiskt hus, ritat av en kille som uppenbarligen älskar vinklar, helst inte räta, men tycker att takhöjd är ett mått som blir vad det blir. Det ligger säkert på ett par hundrad meters höjd med utsikt över stad, hav och berg som jag först trodde var sydön, men det var nog bara andra sidan bukten. Man hade kunnat spela in Djungelboken i trädgården som var Andys stora passion när han inte räddar sjölejon på någon blåsig holme halvvägs till Antarktis. (kolla in koromikohomestay.co.nz)

Vi åt lunch och de sammanfattade snabbt de gågna 3x12 åren (Sam behövde inte förklara så mycket: först en Teitur, sen en Einar, sen en Hildur) och vi fick tipps om en trevlig strand för födelsedagspicnic på eftermiddagen. Jag fyllde 37 den dagen. Primtal.

Kanske retades Kris lite när han inte nämnde att klädsel var valfritt på just den stranden. Det var i vilket fall en vacker plats och lite folk sånär som på några barrumpor och en fiskare med rastaflätor. Hildur kunde visst inte riktigt avgöra könet på den långhårige fiskenubben så när Sam kommenterar att han inte såg ut att få någon fisk utbrister vår genusskadade dotter "Det heter faktiskt HEEEN när man inte vet om det är en kille eller en tjej." Stackars barn. Genusdagisåren har satt sina spår. Hur ska det gå för henne i livet?

Min inför-40-årskrisen-look.

Att resa sätter perspektiv på tillvaron och leder till självinsikt. Fokus för den här resan har hela tiden varit att ha en njutbar och lugn tid med familjen, sätta barnen i första rummet och inte fixera sig vid eventuella planerade rutter eller att bocka av sevärdheter och andra resmål. Vår urprungliga plan för södra ön inbegrep 120 mil bilkörning som de formel-1-skolade öborna avverkar på 14 timmar och 54 minuter enligt Google maps (vilket som sagt förutsätter att fartnålen håller sig över 80-sträcket fast helst inte under 100 där det går). Den rutten för besökaren längs skärgårdskusten Marlborough Sounds, genom den bergomslutna dalgång som utgör södra gränsen till nationalparken Kahurangi, längs kuststräckan mellan Westport och Greymouth som går genom ytterligare en nationalpark och bjuder på sandstränder på höger sida och samtidigt djungelbeklädda alplandskap på vänster sida, och så småningom förbi Franz Josef och Fox-glasiärerna, vidare förbi Nya Zealands äventyrscentrum med stort Ä, Queenstown, etc. Med andra ord, en av den här planetens kanske mer spektakulära stråk. Vi tänkte oss sådär 10-14 inte särskilt lugna dagar för den här delen.

Väl på plats hade vi inte riktigt de väl behövliga 10-14 dagarna att tillgå utan vi hade fem. Eftersom färjan vi bokat den 18e var trasig varpå vi fick en extra dag i Wellington (som vi spenderade i hamnen vid färjeterminalen) så anlade vi sydön på eftermiddagen den 19e och vi tänkte som sagt fira jul i Dunedin. Lite omplanering hade varit helt på sin plats. Kanske är det ett släktdrag. Pappa är trots allt, efter fyra år i Peking, regerande världsmästare i speed-guidening av Himmelska fridends torg OCH den förbjudna staden (ca 2,5 km fågelvägen). Han gör det på 43 minuter och 17 sekunder. 120 mil av upplevelser på fem dagar, hur svårt kan det vara!

För Einars del var detta jackpott. Tre timmar iPod, stopp i 20 minuter, "åh, fantastiskt, klick, klick, ok allesammans tillbaks in i bilen nu", två timmar iPod... Dr. Arnarson visar ytterligare en gång prov på sin fantastiska anpassningsförmåga och flexibilitet och bekräftar inte alls karaktärsdragen envishet och tidsoptimism.

Så kul kan det vara att åka Toyota.

Pancake rocks, ett geologiskt mysterium. Väl värt 20 minuter.

Höjdrädd tjej på läskig bro med sprallig sexåring.

På Nya Zealand lever 80-talet kvar i form av glasmöbler. Hotell och B&B:s inreder gärna med matsalsbord och badrumshandfat i detta praktiska material. Här har vi glashandfat i ett stycke (Beach Hideaway, Graymouth).

Franz Josef Glacier