Avresan

"Japanskt bordsskick" är den fras som Sam och jag har kört med närmast dagligen det senste året när kidsen har ätit pasta med fingrarna, petat sig i näsan eller på annat sätt legat under godkäntribban vid matbordet. Det tomma hotet består i att vi inte kan åka till Japan om vi inte fixar bordsskicket. Senast idag sågs ett barn äta pasta med fingrarna. Vi adderar japanskt bordsskick till den långa listan av verkningslösa tomma hot.

Enligt Trygg-Hansas definition påbörjades resan när vi satte oss i bilen i morse för att köra till ArIanda. Eller faktiskt körde vi till Sams bror Simon så körde han till flygplatsen; tack Simon. 40 min tidigare hade vi blivit väckta av Einar som undrade om det inte var dags att åka snart, eftersom han visste att han skulle få iPaden när vi kom till flygplatsen. Det visade sig att Sam ställt sitt larm på fel tid och jag mitt på fel dag.

Nåja, vi hade god marginal till planet som skulle flyga oss tre timmar åt fel håll, till London. Undertecknad har som vanligt optimerat pris på bekostnad av restid vid biljettinköp. Tack och lov har Heathrow ett lekrum för barn på terminal 3. Som man dock inte får

1. springa i
2. vara högljudd i
3. fotografera i
4. klättra på möblerna
5. ta av sig t-shirten

Vi var ensamma i hela salen, och ändå hade den stackars vakten fullt upp med att uppdatera oss om gällande ordningsregler. Tur att vi bara hann vara där en dryg halvtimme; jag anade att vi bara betat av toppen av ett isberg.

Man får ändå berömma Cathay Pacific för ambitionsnivån på service. Kl. tre på morgonen, engelsk tid, kommer de i tur och ordning med en bricka med vattenglas, en korg med frukt och en korg med små glassförpackningar. Hade jag haft min stavmixer så hade jag överraskat familjen med frukostmilkshake.

Det har sina fördelar att vara liten.

Det var dag ett. Återstående etthundradfem dagar får nog beskrivas lite mer kortfattat.