Kyoto till Tsuwano

Satan asså, den här soffan på rummet i Kyoto, går det att bygga en obekvämare möbel. För kort sits och ryggstöd, för hård, tänkt som bäddsoffa men bestående av två madrassdelar á 40 cm i varsin träram. Hur sover man på det? Kanske når kristendomen och buddismen aldrig närmare varandra än i den gemensamma lutherska synen på begreppet komfort.

Min plan att blogga under alla tågresor börjar kännas optimistisk. Det verkar som att ingen av våra planerade tågsträckor tar mer än en timme med Shinkansen. Det är knappt så man hinner följa den blå google-maps-pricken med ögat när man sitter på tåget.

Kyoto

Vi flanerade runt i två dagar i Kyoto bland tempel och trädgårdar som gick i rött och gult. Vi kunde bekräfta guidbokens varning "can get busy during autumn foliage season", halva Japan var där för att betrakta den färgsprakande lönnen. Vartannat steg vi tog uppstod ett Kodak moment som måste förevigas. I sällsynta fall hinner man bränna av ett foto innan barnen upptäckt kameran. Annars blir det en liten förhandling för att få dem att sluta grimasera, eller så får man acceptera läget. Jag saknar en knapp i PhotoShop som retuscherar bort barn som räcker ut tungan.

Bilder från Kyoto och Tsuwano

Barnen hade också en nyinköpt kamera som är en present från avi (farfar). Ingenting var för omärkvärdigt för att fotas med den kameran.

En lampa. En legofigur. Einar.

Batteriet tog slut på två timmar.

Efter en hel dag i bambuskogsområdet i Arashiyama bestämde vi oss för att ändå ta tåget till Kyoto station innan vi skulle äta eftersom den såg ut att ha schysst restaurangutbud. Väl framme vid stationen gick vi i riktning mot restaurangdelen genom en del som hette The Cube, där de sålde delikatesser o.d. Jag lät inte namnet avskräcka mig trots att jag sett filmen med samma titel, men en kvart senare funderade jag ändå på om vi av misstag snubblat in på inspelningen av uppföljaren. Det var på två plan, tjockt med folk, inga utgångar, återvändsgränder, bara någon enstaka enslig trappa som såg ut att leda till kontrollrummet. 30 minuter senare var vi åter vid ingången till The Cube.

Himeji
Vi maxade naturligtvis resdagen genom att stanna till vid ett av Japans mäktigaste slott. Där var vi relativt ensamma eftersom slottet genomgick renovering. Sam, som nyligen projektlett renoveringen av Ljunglöfska slottet i Bromma, kände inte riktigt igen arbetsmetoden. En video visade hur taket plockades ner i sina beståndsdelar, gammalt skit slängdes och ersattes av nytt och fräscht. Det såg ut att gå snabbt och det blev snyggt. Arge snickaren hade vart nöjd.

Kurashiki och Naoshima

Vi stannade två nätter i Kurashiki för att besöka ön Naoshima som fungerat som centrum för allehanda konstprojekt sedan 80-talet. Vi nöjde oss med att besöka Chichu konstmuseet, som är ett fantastiskt påkostat projekt med i princip bara en handfull permanenta utställningsverk av formatet maffigt. Den känsla förstärktes möjligen av att man i enlighet med klassiskt japanskt manér ideligen var tvungen att ta av skorna och hasa runt i tofflor. Sam svor lite över sina sneakers med 20-hålssnörning.

Vid en hastig anblick på kartan framgick att tåget vi tog för att komma till Naoshima-färjan hade fört oss i en stor omväg. Om vi på hemvägen bara kunde hitta en buss från Chayamaichi till Kurashiki borde det bespara oss ett byte och säkert tre kvart i restid. Den färgsprakande busstidtabellen som jag hittade på nätet (tack vare det där surfkortet jag skaffade i Tokyo) antydde att en dylik buss skulle avgå kl 17:15, dvs tecknen för avrese- och destinationsort stämde hyffsat med tecknen i google maps.

"Älskling, vi hoppar av här, jag tror det finns en buss..." är kanske inte världens mest lättsålda idé när man är på väg hem efter en hel dags vandring med två trötta och hungriga barn. Sam, jag älskar dig för att du har förståelse och låter mig hållas i sådana här situation när jag agerar mot sunt förnuft och bättre vetande. Ta mig fan att det dök upp en buss kl 17:15 som gick till Kurashiki. Jag kände mig oövervinnelig. De intjänade 45 minuterna förlorades snabbt med råge när jag vid ankomst envisades med att vandra iväg åt ett okänt håll för att hitta ett matställe.

Den vandringen slutade med att vi accepterade ett ställe som saknade engelsk meny och där personalen, trots att restaurangen verkade specialisera sig på fjäderfän, inte kunde glosan "chicken". Vi beställde in några rätter på måfå och det första som ställdes på bordet var förstås en skål med rå kyckling, sachimi-style. Ganska likt tonfisk till smak och konsistens. Jag mår förvisso bra, men smyg-googlar ändå på symptom på salmonella.

Vår värd i Kurashiki, Yoji, var en mycket entusiastisk och bemötande person. Trots obefintliga engelskakuskaper hamrade han ivrigt på sin iPhone som läste upp texten på rolig engelska. Han hade uppenbarligen uppfattat att västerlänningar äter sötsaker och inte tofu och fisk till frukost. Så det som dukades fram var det vitaste fransbrödet jag skådat med val av pålägg: tårtöverdrag (frosting) med smak av appelsin eller banan alternativt jordnöt- och kålasås. Barnen var iallafall inte nödbedda. Dag två fick de dessutom varsin skål med glass.

Tsuwano
Om frukosten i Kurashiki var något ojapansk, så var frukosten som serverades av vår värd Satoshi, Tsuwanos egen Mr. Miyagi, dess motsats. Inlagda groddar, tofu, syltade grönsaker, sjögräs och alger, misosoppa med enoki, rått ägg till riset, bönor och en bit stekt makrill. Det mesta som låg i alla dessa skålar var fantastiskt gott, men vissa saker ställde han nog bara fram på pin kiv. Torkad bläckfisk vågade jag mig inte på efter att ha sett Sams min när hon försökte och vi misstänker att den fermenterade bönröran inte skulle ha mögelsporer egentligen.

Han lagade även utmärkta middagar i samma stil till i princip självkostnadspris, vilket var tur för första kvällen när vi skulle promenera till ett matställe så mötte vi en lokal dam som tyckte att vi borde vända om p.g.a. risk för möte med grizzlybjörn. Vår värd skrattade lite åt detta, men snodde ihop en middag åt oss även denna kväll.

Tsuwano kändes som Japans Norrland; orten dit japanska män kan åka och lämna sin svarta kostym hemma. 90% av alla män vi sett hittills i Japan bär kostym eller såklart om yrkesrollen innefattar en ämbetsbefattning, uniform. Förresten saknar man i Sverige att konduktören bugar kort när hen kliver in i vagnen och vänder sig om och bugar när hen lämnar den. I vilket fall så bar våra medgäster hos Mr. Satoshi mysbrallor eller kamoflagedräkt. De åt alltid frukost före oss, så vi såg dem bara under middagen. Tsuwano är en sömnig ort och vi var mest där för att ta det lugnt några dagar efter en rätt så intensiv start på vår resa. Vi spekulerade i vad grabbträffsgänget ägnade sig åt fram till middagen. Kanske björnjakt.

Höjdpunkten på dagen var givetvis tolvslaget då ett megafonsystem som täcker hela orten basunerar ut Edelweiss framförd på elektronisk flöjtimitation.