You only get a life of pain and sorrow

Vi satte Einar i "plask och lek" när han var dryga året. Sedan dess har vi tagit honom till simskola varje vecka under terminerna under större delen av hans levnad. Alltid tidigt på söndagmorgnar. Ok, han är bara sex år, men resultatet har kanske inte varit imponerande. Killen sjunker som en sten.

Idag kom vi till Beppu, Japans onsen-mecka, dvs badhus en masse. Vi drar till en familjevänlig variant som även har en liten simbassäng, och tjatar som vanligt förgäves på våra barn för att de ska visa oss allt de lärt sig på simskolan. Till slut säger jag på skämt att Einar ska få iPaden resten av kvällen om han klarar att simma två vändor till andra kanten (ca 10 m), men jag känner mig genast dum för den prestationsångest jag måste ha framkallat och ber om ursäkt. Einar ser på mig med allvarlig min, sticker huvudet i vattnet och simmar med solklart bröstsim, både armar och ben, tvärs över bassängen, med ett par pauser för andning. Ett av dessa paradoxala tillfällen i livet då man samtidigt känner glädje och frustration, hoppfullhet och uppgivenhet.

Dag två i Beppu regnade det och var 13 grader varmt. I enlighet med Murphy's lag berodde detta på att vi för första gången sedan vi kom till ett hitintills soligt Japan valde att lämna regnjackorna på rummet. Undertecknad hade bara t-shirt. Efter ett par timmars huttrande sightseeing fattade vi två riktigt bra beslut. För en hundralapp kan man få ett privat litet spa-rum på ett onsen i en timme vilket var fantastiskt bra eftersom våra badkläder låg hemma på 30 minuters bussfärds avstånd. Men pricken över i:et var att betala 25 kr extra för att få två bassänger, en inomhus och en utomhus. Fem minuter senare njöt Sam och jag av ett stilla bad i en 40+gradig bassäng till ljudet av någon slags feng shuimusik på citra medan barnen plaskade och härjade och gjorde allt man antagligen inte får göra på ett japanskt omsen i bassängen utanför.

Ett stort bidrag till Japan-upplevelsen kommer från det ljudlandskap som råder på offentliga platser. I en matvarubutik i Beppu spelas låtar ur musikgenren MacGyver-introt med en instrumentation som för tankarna till enmansshowen på keyboard som möter dig när du stiger ombord på en finlandsfärja. På ett sushihak i Yamaguchi spelades inte helt skåpmatig Mozart, något av hans divertimenti tror jag, men med alla stämmor framförda på tv-spelskaraktären Zeldas flöjt. Och i den närmast surrealistiska nöjesparken i Beppu, med ordentligt rostiga åkattraktioner från 60-talet och full bemanning en tisdageftermiddag trots att vi bokstavligt talat var de ända besökarna, där rådde någon slags generell nöjsfältsmusik som man föreställer sig den från tidigt 1900-tal fast omarbetad av en nintendospelutvecklare på crack. Meddelandesignalen på Tokyo station låter som att man fått ett extraliv i Super Mario Bros. Jag tänker att de här ljuden som vi enbart associerar med hysteriska tv-spel kanske helt enkelt är tagna ur den japanska vardagen och inte tvärtom. Kanske låter det såhär också om man råkar ratta in på Japans Ring så spelar vi.

Ett ljud säger mer än tusen ord. 

Är inte det här låten från arkadklassikern IK+?

Så var vi tillbaka i Tokyo i några dagar innan vi drar vidare till södra halvklotet och Nya Zeeland. Läsaren tror kanske att det här med japanskt bordsskick är en klassisk hysteri som vi tunnelseende föräldrar har hakat upp oss på. Och så kanske det är men jag försvarar mig ändå med att återge dagens frukostförlopp under vilket ett barn lyckades välta ut inte bara en utan två skålar med med buljong till soba-nudlarna, varav en i Sams knä. Den förfärade blicken från tjejen bakom disken, som faktiskt pratade lite engelska, förmedlade att det enda hon någonsin kommer att säga på engelska igen är "there's an excellent place across the street..." Jag funderade på vari jag brustit som förälder, varför det här med bordsskick är så svårt. Högtalarna spelade en instrumentalversion av "I'll never fall in love again" (inte en digitalversion faktiskt) och jag hann flina och tänka att det var nog den eventuella barntillkomsten som hon syftade på i texten, innan jag själv välte ut en tredje skål med buljong över bordet. Allvarligt talat, vem får för sig att dreja en soppskål som praktiskt taget balanserar på botten och välter bara man petar på den!

Tre skålar buljong, uppsuget i disktrasor och servetter.

Einar tar igen lite förlorad cred genom att flirta med mitt matematikerhjärta då han, omedveten om den språkliga missen, alltid svarar korrekt på negerade frågor:
-Vill du inte ha den sista kycklingbiten?
-Ja.
betyder alltså att han inte vill äta upp kycklingen.

Förresten hittade jag inställningen för kommentarsfältet, så nu kan vem som helst skriva en kommentar tror jag. Eventuella läsare får gärna skriva "gud vad trevligt ni verkar ha det. vad avundsjuk jag blir" så kommer allt kännas bra.