Meningen viskades fram under genrepet av sats två av Beethovens Eroica symfoni. Det var den japanska oboeisten som framförde det generösa erbjudandet till sin medoboeist - Teitur.
Detta var självklart ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till.
Fredag morgon valde vi vår restid med omsorg. 8:05 stod vi på plattformen i Shibuya,Tokyo. Den plats på jorden man räknar att flest människor passerar mellan kl 8-9. Vi såg inga andra med två resväskor, två ryggsäckar och två barn. Det är tillfällen som dessa jag gläds åt att vara 180cm lång.
Men det japaner är helt otroliga på är hänsyn. Inga går in i varandra, alla tycks ha en medvetenhet och omsorg för sina medmänniskor. Så fort tillfälle gavs erbjöds vi sittplats. Allt som jag saknar i Stockholm.
Medan tunnelbaneresan sniglade sig fram så var shinkansen ett under av effektivitet och snabbhet. Inga blöta löv på spåren här inte.
Kanji mötte oss på stationen i Shimada och hans gästfrihet och entusiasm kompenserade mer än väl de språkliga förbistringarna oss emellan.
Vi bjöds på 5-7 rätters lunch, middag, frukost och lunch igen. Yasuko förhörde sig om våra preferenser och till vår middag serverades allt vi omnämnt i positiva ordalag.
Kanji och Hildur framför en tebladsodling
Som husfanatiker var det fantastiskt att bli inbjuden till ett japanskt hem, att få se rumsdisposition, materialval, konstruktion, högtekonologsiska toaletter med bl.a uppvärmd sits (en fantastisk uppfinning), och sova på de japanska futonmadrasserna.
Vår underbara värd tog oss på en rejäl promenad, först kom vi till en rosträdgård som imponerade föga på våra barn men sedan tog han oss till en svensk lekplatsinspektörs mardröm. Stället där små 10 åriga japanska samurajer gallras efter den enkla principen lyckas klättra upp och ner eller dö.
Jag djupandades och höll mig från att stoppa barnen. När Hildur 4 år glatt klättrade högst upp i en 7 meter hög klätterställning (ej med på bild) där omgivande mark var (liksom på alla klätterställingar i området) fyllt av stenbumlingar och trädrötter så klättrade jag också upp och förhindrade henne från att luta sig ut över kanten.
Barnen var superförtjusta och frågar nu efter detta paradis vid varje efterkommande utflykt oavsett vilken ort vi befinner oss på.
På lördagmorgon bjöds vi in att delta i Yasukos kalligrafikurs. Hon var hård men varmhjärtad mot de lokala barnen som deltog. Hildur och Einar kämpade med att få till de eleganta svängarna på ord såsom blomma, hund, vatten och fågel.
Vistelsen var oerhört trevlig förutom det vi ständigt brottas med - barnens totala brist på japanskt bordskick.
Otroligt underhållande att läsa era första dagar. :) Fortsätt skriva ut er glädje och frustrationer
ReplyDelete