Fiskebloggen

Tongariro river. Ända sedan slutet på 1800-talet har flugfiskare vallfärdat från världens alla hörn för att kasta i den här legendariska ån. Det finns ett 30-tal fiskepoler utmärkta på en sträcka om en dryg mil från vilka entusiaster, celebriteter och kungligheter stått sida vid sida med lokala fiskare och slitit upp fantastiska mängder av magnifik regnbåge och öring sedan förrförra sekelskiftet. Den brittiske författaren Zane Grey fiskade i ån på 20-talet och var så förtjust att han försökte tillförskaffa sig den för egen del, men affären gick inte i lås och man kan idag fiska i ån mot en dagsavgift om NZD 17 (ca. 130 kr).

Jag vill inte framstå som bitter, men jag tycker ändå att det är ett jävla överpris för den där skitån. Det hade regnat dagen före och var lite lagom halvmulet. Jag hyrde vadare och spö och köpte en handfull våtflugor på rekommendation av han-i-butik. Polerna kan vara 2-3 m djupa, och det är strömt, så man sätter en "sänkfluga" i änden på tafsen och ytterligare en lättare fluga ett par tre decimeter högre upp på linan, förklarade han. Ett stopp på Taupo museum för att lämna av familjen, så stod jag på åkanten till polen Red Hut strax efter lunch med ett leende från öra till öra.

Det var förvånansvärt svårt att ta sig ner till vattnet, och ganska djupt och strömt när jag bara vadat ut några meter, och hög skog bakom som försvårade kasten. Men när ett par fiskar visat sig vid ytan strax övanför, på samma sida som jag stod, insåg jag att det inte var en slump att andra sidan ån bestod av ett stort, platt stenparti, idealiskt för flugkast, och att där fanns en hängbro ett 100-tal meter längre upp.

Sanningen att säga hade jag efter detta en mycket fin dag vid ån, trots uteblivna napp och möjligen också förutom en liten strapats då jag, lite för envis för mitt eget bästa, försökte forcera ett stycke mycket tät nya-zealändsk djungel i jakten på en stig som jag efter 20 minuters kamp och sönderrivna armar fick erkänna att nog hade växt igen för ett antal år sedan. Banne mig att djungeln hann växa sig ännu tätare till returen.

Lite senare fick jag tipps om plats och tid för fiske av en kiwi-kille som kände ån, och han gav mig ett par flugor som han visste att skulle funka. Fisken lät sig fortfarande inte övertygas, men den vackra och mäktiga ån lämnade ett bestående intryck och längtan att återvända en dag.

Bildbevis? Om man ignorerar karaktären i förgrunden som ser ut att ägna sig åt någon form av obegripligt utkast på bakkastet, vilket hans pappa säkerligen förklarat otaliga gånger att resulterar i ett dött kast som ingen fisk kommer att nappa på, så ger den här bilden möjligen en förnimbar känsla för vilken typ av å vi pratar om.

Ok, nästa inlägg lovar jag att återgå till att skriva för en bredare publik än bara till pappa och Fredrik.

Gamla träd på Nya Zealand

Nytt halvklot, ny kontinent, nya tag. Det var inte utan att vi andades ut lite när vi landade på Aucklands flygplats. Här vet vi när man får ha skorna på och när de ska av, hur man tvättar sig före ett bad, vi hanterar besticken man äter med och eventuella frågor kommer inte längre att besvaras med nervösa leenden.

Bilbo hade inte kunnat välja en lämpligare ö för att ge sig ut på sitt äventyr; på Nya Zealand handlar nämligen allt om äventyr. Receptioner och info-centrum är till bredden fyllda av borschyrer med glada och adrenalinstinna 20-åringar som hoppar tandemhopp eller raftar ner för en river. Runt hörnet där vi bodde i Auckland stod någon slags 30 m hög mänsklig slangbella. Det kändes därför värdigt att inleda vårt besök på ön med en tur till akuten. Det var Einar som lyckades hitta sovrummets enda vassa kant att slå upp ett ögonbryn mot när vi varit på hotellrummet i kanske 20 minuter efter vår 24-timmarsresa. Akuten var toppen, barnen fick varsin toast och glass.

Ett par dagar senare utförde Hildur en akrobatisk övning som avslutades med kraschlandning på hakan, så nu ser hon som en liten haktatuerad Mauri. Jag väljer att inte möta folks blickar på stan.

 

Hakan blå, men söt ändå.

En annan äventyrlig aktivitet man kan ägna sig åt är att åka bil på öns vägar. Det verkar finnas två hastighetsbegränsningar att välja mellan utanför tätbebyggda områden. På en ganska slingrig väg utan väggren som vi i Sverige brukar benämna sjuttiväg får man köra i 100. Och på rena serpentinvägar där jag fick hålla 30 i kurvorna och 50 på de fåtaliga raksträckorna råder hastighetsbegränsningen 80. Det går ganska fort att samla upp ett litet tåg bakom sig av irriterad lokalbefolkning som vill om. Igår kände jag mig lite kaxig och höll den föreskrivna hastigheten 100 km/h på en väg med många kraftiga svängar genom ett kulligt landskap. Ändå passade en sån där 10-sitsig VW minibuss på att köra om mig över dubbla heldragna linjer mitt i en kurva utan någon som helst sikt.

Vår resa har ändrats lite till sitt upplägg också här på Nya Zealand: Jag kör och Sam säger vart. Fast att jag vill framstå som en bekymmersfri vagabond kände jag ändå i Japan att jag nog ville ha någon form av rutt att hålla oss till och jag såg nog till att boka tågbiljetter och boenden med någon veckas framförhållning. Nu är det Sams ansvar och jag ska inte lägga mig i, men jag blir ändå aningen stressad när vi åkt ett par timmar och klockan närmar sig tolv och jag frågar försynt om det kanske är dags att börja kolla boende för kvällen och Sam lyfter näsan ur någon Lee Child-bok och svarar att "jag ska bara läsa klart det här kapitlet". Sedan ringer hon plötsligt ett par samtal som hon hittar i pappersbroschyrer (alltså utan att, som jag hade gjort, använda det mycket praktiska och tillgängliga nätverket internet) och pratar lite skit på sin brittiska engelska och beskriver våra lovely children och ber om rekommendationer om det är fullt, och plötsligt har vi värdlens finaste lägenhet för fem peroner runt tusenlappen i Paihia. Vi är fem nu för Åsa som spelar undervattensrugby i Sams lag och råkade vara i Auckland hakar på oss en sväng. Hon har uppenbarligen inte läst bloggen.

Dagarna i Paihia spenderade vi vid en ödslig strand och i en uråldrig skog där det fanns jättestora kauriträd. På något sätt matchar inte den här pre-historiska djungeln med sina träd-ormbunkar riktigt landskapet i övrigt som består av gröna Brösarpskullar med kor på bete. Det ser ut som smörreklam med Jurasic park-scenografi.

Träd med 2000 år på nacken.

Nästa anhalt blev Coromandel-halvön som utgör slutet på Nya Zealands största vulkaniska område vilket sträcker sig ner förbi Tauposjön mitt på norra ön. På Hot water beach kan man gräva ut en liten varmvattenpöl med spade och sitta och plaska i vilket passade fint för det duggade och var lite ruggigt. Det var väl kul i fem minuter, sedan ville barnen istället spolas runt i lite för höga vågor i en ganska för kall ocean. Men om man hann gräva ner fötterna en bit i sanden mellan livräddningarna så fanns där faktiskt varmvatten så att åtminstone fötterna höll sig varma.

Barn på solig strand. Barn på kylig strand.

Einar gräver efter varmvatten.

En jävligt snygg tjej.

Vi bodde på den mycket ocharmiga stug-camingen Hot water brewing co. som drevs av ett bittert gammalt par som välkomnade oss med att meddela att man inte får pengarna tillbaka om man vill förkorta sin vistelse. Restaurangdelen drevs däremot av Tim, en engelsman i 60-årsåldern som pratade flytande svenska och som varit restaurangchef på ishotellet i Jukkasjärvi. En minnesvärd rätt som var ny på menyn dag två var sea food plattern för två personer som serverades i en stor lasagneform innehållande läckerheter som skagenröra och rökt lax på limegräsglass. Såsom namnet antydde fanns även ett mikrobryggeri på stället, så Åsa och jag passade på att fylla veckans kvot av hipsterpoäng med lokal IPA.

Mannen bakom rätten hade bott några år i Vemdalen.

Nu har vi redan hunnit till staden Taupo, universums mekka för örings- och regnbågsfiske, så nästa inlägg kommer enbart att utgöras av bilder på mig när jag fångar trekilosöringar. Håll till godo.

You only get a life of pain and sorrow

Vi satte Einar i "plask och lek" när han var dryga året. Sedan dess har vi tagit honom till simskola varje vecka under terminerna under större delen av hans levnad. Alltid tidigt på söndagmorgnar. Ok, han är bara sex år, men resultatet har kanske inte varit imponerande. Killen sjunker som en sten.

Idag kom vi till Beppu, Japans onsen-mecka, dvs badhus en masse. Vi drar till en familjevänlig variant som även har en liten simbassäng, och tjatar som vanligt förgäves på våra barn för att de ska visa oss allt de lärt sig på simskolan. Till slut säger jag på skämt att Einar ska få iPaden resten av kvällen om han klarar att simma två vändor till andra kanten (ca 10 m), men jag känner mig genast dum för den prestationsångest jag måste ha framkallat och ber om ursäkt. Einar ser på mig med allvarlig min, sticker huvudet i vattnet och simmar med solklart bröstsim, både armar och ben, tvärs över bassängen, med ett par pauser för andning. Ett av dessa paradoxala tillfällen i livet då man samtidigt känner glädje och frustration, hoppfullhet och uppgivenhet.

Dag två i Beppu regnade det och var 13 grader varmt. I enlighet med Murphy's lag berodde detta på att vi för första gången sedan vi kom till ett hitintills soligt Japan valde att lämna regnjackorna på rummet. Undertecknad hade bara t-shirt. Efter ett par timmars huttrande sightseeing fattade vi två riktigt bra beslut. För en hundralapp kan man få ett privat litet spa-rum på ett onsen i en timme vilket var fantastiskt bra eftersom våra badkläder låg hemma på 30 minuters bussfärds avstånd. Men pricken över i:et var att betala 25 kr extra för att få två bassänger, en inomhus och en utomhus. Fem minuter senare njöt Sam och jag av ett stilla bad i en 40+gradig bassäng till ljudet av någon slags feng shuimusik på citra medan barnen plaskade och härjade och gjorde allt man antagligen inte får göra på ett japanskt omsen i bassängen utanför.

Ett stort bidrag till Japan-upplevelsen kommer från det ljudlandskap som råder på offentliga platser. I en matvarubutik i Beppu spelas låtar ur musikgenren MacGyver-introt med en instrumentation som för tankarna till enmansshowen på keyboard som möter dig när du stiger ombord på en finlandsfärja. På ett sushihak i Yamaguchi spelades inte helt skåpmatig Mozart, något av hans divertimenti tror jag, men med alla stämmor framförda på tv-spelskaraktären Zeldas flöjt. Och i den närmast surrealistiska nöjesparken i Beppu, med ordentligt rostiga åkattraktioner från 60-talet och full bemanning en tisdageftermiddag trots att vi bokstavligt talat var de ända besökarna, där rådde någon slags generell nöjsfältsmusik som man föreställer sig den från tidigt 1900-tal fast omarbetad av en nintendospelutvecklare på crack. Meddelandesignalen på Tokyo station låter som att man fått ett extraliv i Super Mario Bros. Jag tänker att de här ljuden som vi enbart associerar med hysteriska tv-spel kanske helt enkelt är tagna ur den japanska vardagen och inte tvärtom. Kanske låter det såhär också om man råkar ratta in på Japans Ring så spelar vi.

Ett ljud säger mer än tusen ord. 

Är inte det här låten från arkadklassikern IK+?

Så var vi tillbaka i Tokyo i några dagar innan vi drar vidare till södra halvklotet och Nya Zeeland. Läsaren tror kanske att det här med japanskt bordsskick är en klassisk hysteri som vi tunnelseende föräldrar har hakat upp oss på. Och så kanske det är men jag försvarar mig ändå med att återge dagens frukostförlopp under vilket ett barn lyckades välta ut inte bara en utan två skålar med med buljong till soba-nudlarna, varav en i Sams knä. Den förfärade blicken från tjejen bakom disken, som faktiskt pratade lite engelska, förmedlade att det enda hon någonsin kommer att säga på engelska igen är "there's an excellent place across the street..." Jag funderade på vari jag brustit som förälder, varför det här med bordsskick är så svårt. Högtalarna spelade en instrumentalversion av "I'll never fall in love again" (inte en digitalversion faktiskt) och jag hann flina och tänka att det var nog den eventuella barntillkomsten som hon syftade på i texten, innan jag själv välte ut en tredje skål med buljong över bordet. Allvarligt talat, vem får för sig att dreja en soppskål som praktiskt taget balanserar på botten och välter bara man petar på den!

Tre skålar buljong, uppsuget i disktrasor och servetter.

Einar tar igen lite förlorad cred genom att flirta med mitt matematikerhjärta då han, omedveten om den språkliga missen, alltid svarar korrekt på negerade frågor:
-Vill du inte ha den sista kycklingbiten?
-Ja.
betyder alltså att han inte vill äta upp kycklingen.

Förresten hittade jag inställningen för kommentarsfältet, så nu kan vem som helst skriva en kommentar tror jag. Eventuella läsare får gärna skriva "gud vad trevligt ni verkar ha det. vad avundsjuk jag blir" så kommer allt kännas bra.

Kyoto till Tsuwano

Satan asså, den här soffan på rummet i Kyoto, går det att bygga en obekvämare möbel. För kort sits och ryggstöd, för hård, tänkt som bäddsoffa men bestående av två madrassdelar á 40 cm i varsin träram. Hur sover man på det? Kanske når kristendomen och buddismen aldrig närmare varandra än i den gemensamma lutherska synen på begreppet komfort.

Min plan att blogga under alla tågresor börjar kännas optimistisk. Det verkar som att ingen av våra planerade tågsträckor tar mer än en timme med Shinkansen. Det är knappt så man hinner följa den blå google-maps-pricken med ögat när man sitter på tåget.

Kyoto

Vi flanerade runt i två dagar i Kyoto bland tempel och trädgårdar som gick i rött och gult. Vi kunde bekräfta guidbokens varning "can get busy during autumn foliage season", halva Japan var där för att betrakta den färgsprakande lönnen. Vartannat steg vi tog uppstod ett Kodak moment som måste förevigas. I sällsynta fall hinner man bränna av ett foto innan barnen upptäckt kameran. Annars blir det en liten förhandling för att få dem att sluta grimasera, eller så får man acceptera läget. Jag saknar en knapp i PhotoShop som retuscherar bort barn som räcker ut tungan.

Bilder från Kyoto och Tsuwano

Barnen hade också en nyinköpt kamera som är en present från avi (farfar). Ingenting var för omärkvärdigt för att fotas med den kameran.

En lampa. En legofigur. Einar.

Batteriet tog slut på två timmar.

Efter en hel dag i bambuskogsområdet i Arashiyama bestämde vi oss för att ändå ta tåget till Kyoto station innan vi skulle äta eftersom den såg ut att ha schysst restaurangutbud. Väl framme vid stationen gick vi i riktning mot restaurangdelen genom en del som hette The Cube, där de sålde delikatesser o.d. Jag lät inte namnet avskräcka mig trots att jag sett filmen med samma titel, men en kvart senare funderade jag ändå på om vi av misstag snubblat in på inspelningen av uppföljaren. Det var på två plan, tjockt med folk, inga utgångar, återvändsgränder, bara någon enstaka enslig trappa som såg ut att leda till kontrollrummet. 30 minuter senare var vi åter vid ingången till The Cube.

Himeji
Vi maxade naturligtvis resdagen genom att stanna till vid ett av Japans mäktigaste slott. Där var vi relativt ensamma eftersom slottet genomgick renovering. Sam, som nyligen projektlett renoveringen av Ljunglöfska slottet i Bromma, kände inte riktigt igen arbetsmetoden. En video visade hur taket plockades ner i sina beståndsdelar, gammalt skit slängdes och ersattes av nytt och fräscht. Det såg ut att gå snabbt och det blev snyggt. Arge snickaren hade vart nöjd.

Kurashiki och Naoshima

Vi stannade två nätter i Kurashiki för att besöka ön Naoshima som fungerat som centrum för allehanda konstprojekt sedan 80-talet. Vi nöjde oss med att besöka Chichu konstmuseet, som är ett fantastiskt påkostat projekt med i princip bara en handfull permanenta utställningsverk av formatet maffigt. Den känsla förstärktes möjligen av att man i enlighet med klassiskt japanskt manér ideligen var tvungen att ta av skorna och hasa runt i tofflor. Sam svor lite över sina sneakers med 20-hålssnörning.

Vid en hastig anblick på kartan framgick att tåget vi tog för att komma till Naoshima-färjan hade fört oss i en stor omväg. Om vi på hemvägen bara kunde hitta en buss från Chayamaichi till Kurashiki borde det bespara oss ett byte och säkert tre kvart i restid. Den färgsprakande busstidtabellen som jag hittade på nätet (tack vare det där surfkortet jag skaffade i Tokyo) antydde att en dylik buss skulle avgå kl 17:15, dvs tecknen för avrese- och destinationsort stämde hyffsat med tecknen i google maps.

"Älskling, vi hoppar av här, jag tror det finns en buss..." är kanske inte världens mest lättsålda idé när man är på väg hem efter en hel dags vandring med två trötta och hungriga barn. Sam, jag älskar dig för att du har förståelse och låter mig hållas i sådana här situation när jag agerar mot sunt förnuft och bättre vetande. Ta mig fan att det dök upp en buss kl 17:15 som gick till Kurashiki. Jag kände mig oövervinnelig. De intjänade 45 minuterna förlorades snabbt med råge när jag vid ankomst envisades med att vandra iväg åt ett okänt håll för att hitta ett matställe.

Den vandringen slutade med att vi accepterade ett ställe som saknade engelsk meny och där personalen, trots att restaurangen verkade specialisera sig på fjäderfän, inte kunde glosan "chicken". Vi beställde in några rätter på måfå och det första som ställdes på bordet var förstås en skål med rå kyckling, sachimi-style. Ganska likt tonfisk till smak och konsistens. Jag mår förvisso bra, men smyg-googlar ändå på symptom på salmonella.

Vår värd i Kurashiki, Yoji, var en mycket entusiastisk och bemötande person. Trots obefintliga engelskakuskaper hamrade han ivrigt på sin iPhone som läste upp texten på rolig engelska. Han hade uppenbarligen uppfattat att västerlänningar äter sötsaker och inte tofu och fisk till frukost. Så det som dukades fram var det vitaste fransbrödet jag skådat med val av pålägg: tårtöverdrag (frosting) med smak av appelsin eller banan alternativt jordnöt- och kålasås. Barnen var iallafall inte nödbedda. Dag två fick de dessutom varsin skål med glass.

Tsuwano
Om frukosten i Kurashiki var något ojapansk, så var frukosten som serverades av vår värd Satoshi, Tsuwanos egen Mr. Miyagi, dess motsats. Inlagda groddar, tofu, syltade grönsaker, sjögräs och alger, misosoppa med enoki, rått ägg till riset, bönor och en bit stekt makrill. Det mesta som låg i alla dessa skålar var fantastiskt gott, men vissa saker ställde han nog bara fram på pin kiv. Torkad bläckfisk vågade jag mig inte på efter att ha sett Sams min när hon försökte och vi misstänker att den fermenterade bönröran inte skulle ha mögelsporer egentligen.

Han lagade även utmärkta middagar i samma stil till i princip självkostnadspris, vilket var tur för första kvällen när vi skulle promenera till ett matställe så mötte vi en lokal dam som tyckte att vi borde vända om p.g.a. risk för möte med grizzlybjörn. Vår värd skrattade lite åt detta, men snodde ihop en middag åt oss även denna kväll.

Tsuwano kändes som Japans Norrland; orten dit japanska män kan åka och lämna sin svarta kostym hemma. 90% av alla män vi sett hittills i Japan bär kostym eller såklart om yrkesrollen innefattar en ämbetsbefattning, uniform. Förresten saknar man i Sverige att konduktören bugar kort när hen kliver in i vagnen och vänder sig om och bugar när hen lämnar den. I vilket fall så bar våra medgäster hos Mr. Satoshi mysbrallor eller kamoflagedräkt. De åt alltid frukost före oss, så vi såg dem bara under middagen. Tsuwano är en sömnig ort och vi var mest där för att ta det lugnt några dagar efter en rätt så intensiv start på vår resa. Vi spekulerade i vad grabbträffsgänget ägnade sig åt fram till middagen. Kanske björnjakt.

Höjdpunkten på dagen var givetvis tolvslaget då ett megafonsystem som täcker hela orten basunerar ut Edelweiss framförd på elektronisk flöjtimitation.

Gäst hos Kanji och Yasuko

 "Ni kan bo hos mina föräldrar i Shimada" 

Meningen viskades fram under genrepet av sats två av Beethovens Eroica symfoni. Det var den japanska oboeisten som  framförde det generösa erbjudandet till sin medoboeist - Teitur.

Detta var självklart ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till.

Fredag morgon valde vi vår restid med omsorg. 8:05 stod vi på plattformen i Shibuya,Tokyo. Den plats på jorden man räknar att flest människor passerar mellan kl 8-9. Vi såg inga andra med två resväskor, två ryggsäckar och två barn. Det är tillfällen som dessa jag gläds åt att vara 180cm lång.
Men det japaner är helt otroliga på är hänsyn. Inga går in i varandra, alla tycks ha en medvetenhet och omsorg för sina medmänniskor. Så fort tillfälle gavs erbjöds vi sittplats. Allt som jag saknar i Stockholm.

Medan tunnelbaneresan sniglade sig fram så var shinkansen ett under av effektivitet och snabbhet. Inga blöta löv på spåren här inte.

Kanji mötte oss på stationen i Shimada och hans gästfrihet och entusiasm kompenserade mer än väl de språkliga förbistringarna oss emellan.
Vi bjöds på 5-7 rätters lunch, middag, frukost och lunch igen. Yasuko förhörde sig om våra preferenser och till vår middag serverades allt vi omnämnt i positiva ordalag.

Kanji och Hildur framför en tebladsodling

Som husfanatiker var det fantastiskt att bli inbjuden till ett japanskt hem, att få se rumsdisposition, materialval, konstruktion, högtekonologsiska toaletter med bl.a uppvärmd sits (en fantastisk uppfinning), och sova på de japanska futonmadrasserna.

Vår underbara värd tog oss på en rejäl promenad, först kom vi till en rosträdgård som imponerade föga på våra barn men sedan tog han oss till en svensk lekplatsinspektörs mardröm. Stället där små 10 åriga japanska samurajer gallras efter den enkla principen lyckas klättra upp och ner eller dö.

Jag djupandades och höll mig från att stoppa barnen. När Hildur 4 år glatt klättrade högst upp i en 7 meter hög klätterställning (ej med på bild) där omgivande mark var (liksom på alla klätterställingar i området) fyllt av stenbumlingar och trädrötter så klättrade jag också upp och förhindrade henne från att luta sig ut över kanten.

Barnen var superförtjusta och frågar nu efter detta paradis vid varje efterkommande utflykt oavsett vilken ort vi befinner oss på.

På lördagmorgon bjöds vi in att delta i Yasukos kalligrafikurs. Hon var hård men varmhjärtad mot de lokala barnen som deltog. Hildur och Einar kämpade med att få till de eleganta svängarna på ord såsom blomma, hund, vatten och fågel.

Vistelsen var oerhört trevlig förutom det vi ständigt brottas med - barnens totala brist på japanskt bordskick.

Tokyo - Det finns hopp för mänskligheten

Vi har varit fyra dagar i Tokyo och inte sett något klotter, skräp, vandaliserade blomsterarrangemang e d. Knappt några papperskorgar heller för den delen. Japaner måste ju vara det folk som kommit längst i filosofin kring kollektivt ansvar. Eftersom jag är framtidsoptimist tror och hoppas jag att hela världen kommer att vara som Japan om 200 år.

Vi ankom Shibuya station vid halv tolv-tiden på natten, ett par timmar senare än beräknat. Instruktionerna vid sen ankomst från vår airbnb-värd Kym var att hämta nyckeln på restaurang Cujorl i samma kvarter som boendet. Den hade så klart stängt för dagen. Men det löste sig genom att en kostymprydd trebarnspappa från Nagoya ringde Kym som kom nedskuttade med nyckeln. Tack för det; jag var inte direkt på humör efter 24-timmarsflygningen att börja leta alternativt boende i Tokyo. Nagoya-mannen hade noterat att vi såg vilsna ut på stationen, och han kände sig därmed skyldig att se till så att vi kom till rätta. Åter drömmer jag om att få leva om 200 år när det japanska sättet råder överallt.

Dag 1 i Tokyo
IT-pappan har ett tydligt mål med dagen: skaffa sim-kort och strömadapter. Expeditionen som inleddes med försiktig optimism kl 14 blir ett fiasko och fick avbrytas kl 17 med en trött och rejält sur pappa. Vi hade ägnat den mesta tiden åt att inte få ihop tunnelbanenätet med Google maps-kartan. Någon timme senare gjorde Hildur och jag ett nytt försök som gav lyckat resultat. Samanthas första dag i Tokyo utgjordes av en sur-pappa och 20 partier Uno med Einar.

För den IT-intresserade är det värt att notera att Japan inte har kontantkort. Jag blev slutligen hänvisad till en bakgata i Roppongi där en kille med tjocka glasögon fixade sim-kort med 2GB surf, men inte med mindre än att manuellt blippa in japanska tecken i APN-inställningarna på min surfplatta.

Här har vi förresten bara de absolut nödvändigaste prylarna och sladdarna som IT-pappan släpat med.

Dag 2 i Tokyo (medvetet byte till presens)
Vi lämnar hemmet fulla av förtroende med destination Legoland. Vi stiger på T-banan i Shibuya och hinner precis lämna stationen varpå Hildur kaskadkräks över mammans byxor och händer. I ett land där folk bär munskydd på stan av hygienskäl känner vi att lite leenden och "förlåt så mycket" inte är på sin plats. Istället vänder vi ryggen mot medpassagerarna, som absolut säkert inte fick kräks på på sig, och försöker öppna dörren med tankekraft så att vi kan försvinna från den här hemska scenen. Samanthas andra dag i Tokyo spenderades på rummet med kräks-Hildur, medan Einar och jag var på Legoland.

Frampå kvällen var iallafall Hildur såpass pigg att vi kunde åka till hennes eget lilla paradis, världens största hello kitty-butik.

Dag 3 i Tokyo (åter till imperfekt)
Hildur och Einar fick varsin ask från Legoland så att Samantha skulle ha något att underhålla dem med idag, men då hände det sig att hon behövde faktiskt inte spendera dagen på rummet. Det passade bra för idag var föräldrarnas dag med parker och museer, och därmed också tjat om glass, om iPad, gnäll om trötta ben etc. Nejdå, barnen var superduktiga. Hildur ville höra alla texter till alla tavlor på nationalmuseet: "Två kvinnor vid en bäck", "Illustration av en jägare ur ett kännt japanskt poem". Vi försökte smita till nästa rum, men Hildur höll koll på vilka tavlor vi hade missat och ledde tillbaka oss.

Jag försökte imponera på Sam genom att leda oss till en del som är ritad av någon japansk superarkitekt, Yoshio Taniguchi. Plötsligt uppstod en stilla stund för betraktelse medan barnen tillverkade dinosauriespår. Sedan gick vi in och var inne i ca 12 minuter, vilket är rimlig besökstid för kombinationen fyra- och sexåring. När vi kom ut stod flera japanska turister och betraktade och fotade de mystiska spåren förundrat. De hade ju lärt sig i skolan att dinosaurierna är utdöda.

Avresan

"Japanskt bordsskick" är den fras som Sam och jag har kört med närmast dagligen det senste året när kidsen har ätit pasta med fingrarna, petat sig i näsan eller på annat sätt legat under godkäntribban vid matbordet. Det tomma hotet består i att vi inte kan åka till Japan om vi inte fixar bordsskicket. Senast idag sågs ett barn äta pasta med fingrarna. Vi adderar japanskt bordsskick till den långa listan av verkningslösa tomma hot.

Enligt Trygg-Hansas definition påbörjades resan när vi satte oss i bilen i morse för att köra till ArIanda. Eller faktiskt körde vi till Sams bror Simon så körde han till flygplatsen; tack Simon. 40 min tidigare hade vi blivit väckta av Einar som undrade om det inte var dags att åka snart, eftersom han visste att han skulle få iPaden när vi kom till flygplatsen. Det visade sig att Sam ställt sitt larm på fel tid och jag mitt på fel dag.

Nåja, vi hade god marginal till planet som skulle flyga oss tre timmar åt fel håll, till London. Undertecknad har som vanligt optimerat pris på bekostnad av restid vid biljettinköp. Tack och lov har Heathrow ett lekrum för barn på terminal 3. Som man dock inte får

1. springa i
2. vara högljudd i
3. fotografera i
4. klättra på möblerna
5. ta av sig t-shirten

Vi var ensamma i hela salen, och ändå hade den stackars vakten fullt upp med att uppdatera oss om gällande ordningsregler. Tur att vi bara hann vara där en dryg halvtimme; jag anade att vi bara betat av toppen av ett isberg.

Man får ändå berömma Cathay Pacific för ambitionsnivån på service. Kl. tre på morgonen, engelsk tid, kommer de i tur och ordning med en bricka med vattenglas, en korg med frukt och en korg med små glassförpackningar. Hade jag haft min stavmixer så hade jag överraskat familjen med frukostmilkshake.

Det har sina fördelar att vara liten.

Det var dag ett. Återstående etthundradfem dagar får nog beskrivas lite mer kortfattat.